I februari gav jag mig in i debatten på skoltwitter. Alla varnade mig för att jag skulle råka illa ut och mycket riktigt så blev jag kölhalad direkt och utsatt för mängder med påhopp. Man dammsög nätet efter information om mig som privatperson att kunna använda mot mig för att smutskasta mig och på så sätt försöka underminera min argumentation. Märk väl, man letade inte argument i sak för det mesta, utan ägnade sig väldigt mycket åt påhopp. Visst delades det information som rörde skolan. Men delade jag något som motsade det, eller presenterade annan fakta eller en annan problemanalys – var jag en idiot som inte fattade någonting. Någon skulle göra mitt liv på twitter till ett helvete, andra ägnade sig åt personliga påhopp i största allmänhet. Många anonyma konton, ledde förmodligen till att tonen blev extra hård.
Vi andra får inte göra vår röst hörd.
Det tog heller inte lång tid förrän de tongivande på skoltwitter blockerade mig. Först Marcus Larsson som driver tankesmedjan TS Balans (han hävde det sedan efter kritik), sedan Linnea Lindqvist, biträdande rektor på Hammarkullens skola och sedan läraren och journalisten Filippa Mannerheim och till sist Jonas Vlachos, nationalekonom och debattör. Alla har sin plattform och många följare – jag är en vanlig mamma, utan en stöttande svans. Filippa Mannerheim har också en plattform i Expressen där hon kan bre ut sig ostört och nå många. (Jag testade att skriva en replik till hennes dramatiska ”Jag anklagar”, men den fick jag så klart inte in på Kultursidan. Till stor del förmodligen eftersom många tidningar och journalister idag är mer aktivister än journalister. Det leder till att valfrihetsmotståndarna har flera tidningars odelade stöd. Vi andra får dessvärre inte göra vår röst hörd.)
Sammanfattningsvis har det varit helt surrealistiskt med den här skoltwitter-debatten. För mig är det så självklart att man lyfter ett problem, vänder och vrider på det, bollar med tankar och idéer och sedan kommer med förslag på lösningar. Det är demokrati och att lyssna in andra är viktigt och gör det lättare att landa i sin egen analys, bredda perspektiven och få förståelse på ett mer djupgående sätt för vilka problem som finns. För mig är det inte så dramatiskt att vi tycker olika, eller gör olika analyser. Det är ett måste och bara nyttigt. Men valfrihetsmotståndarna på twitter avhumaniserar människor som inte håller med och ägnar sig åt att försöka knäcka de som har en annan åsikt. Det är lite skrämmande att det här är lärare som arbetar med barn som agerar på det viset.
Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”.
Jag kan absolut förstå att man är arg, frustrerad och uppgiven. Men inte att man släpper alla hämningar och försöker sänka någon för att den personen har en annan åsikt. Var kommer det härifrån? Hur har vi fått ett så polariserat klimat? Och vad gör vi åt det? Jag tänker inte tystna, jag tycker jag har rätt att dela mina tankar och och dela de fakta jag läst. Men samtidigt tycker jag att det är så trist att debattklimatet är så här. Igår när jag delade en artikel där Linnea Lindqvist uttryckt att hon vill ha bort det fria skolvalet, fick jag läsa av Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”. Trots att jag även kompletterade med en debattartikel av Linnea Lindqvist där hon tydligt skriver att hon vill ha bort det fria skolvalet. Men nej då, så var det ju ändå inte alls, för… och så vidare.
Min önskan är att debatten på skoltwitter under nästa år ska bli mer sansad och en diskussion mellan vuxna människor. Den sista tiden har fler debattörer kommit in i debatten, vilket verkligen var något som stod högt på min önskelista. Nu vill jag bara ha en mer hälsosam och sund debatt med fokus i sak, istället för på person. Når vi dit, så kommer vi också att hitta lösningar på de problem vi ser i många skolor som oftast har sin grund i integrationsproblem. Det kan inte vänta längre och det absolut bästa sättet att stoppa elevflykt från skolor – är att göra något åt problemen. Inte att försöka hindra elever från att lämna genom att ta bort det fria skolvalet, eller ta bort alternativen som friskolor.
Glöm inte att vi alla är föräldrar, vi kämpar alla på så gott vi kan och kämpar för det vi tror på.
Madeleine Lidman
Föräldraupproret
Läs också:
Friskolan blev Malaks räddning
