Rabiat ton på skoltwitter hindrar viktig skoldebatt

Foto: Pixabay

Jag förstår att många lärare har det tufft i skolan och är desperata och jag delar synen att vi måste göra något omgående. Men jag delar inte problembilden eller hur skolans problem startade. Med ålderns rätt så har jag perspektivet och jag har gått i den svenska flumskolan på 70-talet. Jag är väl medveten om alla idéer som sköljde över svensk skola vid den här tidpunkten och hur uppdraget ändrades från att lära ut viktig kunskap till att istället ha fokus på indoktrinering.

Den stora försämringen i svensk skola började inte med friskolereformen som valfrihetsmotståndarna hävdar, den började på 1970-talet, efter ett antal reformer på 60-talet. På 70-talet åkte lärarna till DDR för att utbildas i det ”rätta tänket” som sedan skulle implementeras hos barnen. Intressant också är att man i andra änden såg till att genomföra förändringar för att montera ner familjen så att barnen skulle placeras i statens vård allt tidigare.

Men det finns många med gedigen forskningsbakgrund som inte tycker som valfrihetsmotståndarna, du hittar dem bara inte på skoltwitter. Inger Enkvist har till exempel bidragit på ett bra sätt till att tydliggöra hur skolans förfall började, men henne har valfrihetsmotståndarna jagat bort från debatten med sin vanliga taktik med hårda personliga påhopp på den som framför en annan åsikt. Det är synd för hon är en röst jag saknar. Jag saknar även forskarna med en mer nyanserad bild av problemen, huvudmännen för friskolorna, lärarna i friskolor och framförallt föräldrar med barn i friskolor. Och så barnens röster. De barn som fått en helt annan chans när de lämnat en skola som inte tog tillvara på deras studiemotivation.

Susanne Nyström ställde en fråga på skoltwitter om vilka åtgärder jag föreslår. Den första åtgärden borde vara att ta fram en vettig problemanalys. Det finns en mängd människor där ute med bra kunskaper och insikt, men idag hörs bara den en sidan – valfrihetsmotståndarna. Varför är det så? Kanske för att skolfrågan kapats av de som egentligen har en ideologisk agenda där det är vinsten i friskolorna som är det som stör dem mest. Deras bildsättning är att alla problem i den kommunala skolan beror på att friskolorna gör en vinst och att den kommunala skolan har ”dränerats på resursstarka elever”. Friskolorna har fått alla lätta elever vars föräldrar har en högre utbildningsnivå och kvar i de kommunala skolorna blir elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och som därmed kräver mer pengar och mer resurser.

I själva verket går 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola. Bland de kommunala skolorna finns det självklart skolor som har stora problem, men verkligen inte alla. Friskolorna får heller inte alla lätta elever, som valfrihetsmotståndarna hävdar. Friskolorna har fler elever i åtgärder (om man räknar bort den quick fix som många kommunala skolor använder sig av för att nyanlända elever ska klara godkänt betyg – undervisning på det egna modersmålet). Det är bristen på nyanser som stör mig. Jämför man utbildningsnivån hos föräldrar med barn i friskola kontra föräldrar i kommunala skolor, så har friskoleelevernas föräldrar lite högre utbildningsnivå. Men vem som helst förstår att det skiljer sig åt mellan skolor, stadsdelar och kommuner och även föräldrar med hög utbildningsnivå kan ha barn som behöver stöd.

På senare tid har det dock börjat spridas en lite annan bild hos valfrihetsmotståndarna, det är egentligen andelen nyanlända det handlar om och barn från ”utsatta områden”. Det är därför valfrihetsmotståndarna hela tiden återkommer till det här pratet om att vi måste ha ”rätt mix” av elever för att lösa problemen i problemskolor. Elever ska hindras från att lämna en skola med många nyanlända, eftersom de nyanlända måste få en chans att lära sig språket, som Linnea Lindquist, rektor för Hammarkullens skola hela tiden skriver.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar. På kort tid har vi tagit emot en så stor mängd nyanlända att vi inte klarar av integrationen i vissa skolor. Nyanlända vill naturligtvis bosätta sig där de har vänner och släkt. Det skapar segregerade områden och det blir problem i skolorna. Men varför blir det problem? Någonstans där borde vi sätta fokus. Vi ska inte diskutera vare sig valfrihet, friskolor, fritt skolval, att elever ska återbördas till problemskolor, hindras från att lämna, eller att vi ska bussa svenska elever till skolor med stor andel nyanlända, eller vice versa. Vi ska börja prata om vilka insatser som behövs för att få en välfungerande skola även för nyanlända elever och elever från utsatta områden. Vi måste lyfta frågan på ett sansat sätt, vända och vrida på problemet, bolla med tankar och idéer och komma med förslag på lösningar. Det är prio ett.

Sedan har vi ett problem för övrigt med svensk skola, frikopplat från integrationsfrågan, där det handlar om alla dessa ständiga nya politiska beslut som lanseras ungefär vart fjärde år. Men ligger fokus verkligen rätt? Blev det nya betygssystem bra? Har digitaliseringen lett till ökade kunskaper? Innan nya beslut hela tiden pumpas ut kanske det är läge att utvärdera de som redan genomförts. Om vi tittar på andra länder med bra skolresultat – vad gör de annorlunda? Prata med lärarna – varför lämnar så många yrket? Varför orkar de inte med miljön i skolan? Om lärarna inte orkar hur ska eleverna orka? Ska vi byta skolplikten mot läroplikt? Var inkluderingen av barn med npf-diagnoser bra? Eller behöver vi utvärdera och göra om och göra rätt? Det finns så många saker att utvärdera i svensk skola, men den debatten för vi inte – för just handlar allt bara om att det fria skolvalet och friskolorna är ett problem. Vi måste börja fokusera på rätt saker.

Vi behöver också se över hela familjepolitiken och börja titta på hur vi låter våra barn växa upp i Sverige. Får små barn det de behöver för att må bra och utvecklas bra? Vilken effekt har förskolan på barn? Vad händer med barn som får tillbringa 40-60 timmar varje vecka i stora barngrupper med få personal? Hur agerar barnen som gått i stora barngrupper, långa dagar från tidig ålder när de kommer till skolan? Vad visar forskningen? Ska vi verkligen bara ha förskola till alla barn, eller ska vi ha alternativ eftersom barn är olika. Från vilket ålder ska vi ha skolplikt – är tre år som regeringen föreslagit verkligen en bra ålder och så vidare.

Jag skulle med andra ord vilja lyfta tre olika punkter kring skolan:

1. Integrationsproblemen
2. De övergripande politiska ramarna för lärarnas arbete
3. Familjepolitiken

Det är den diskussion vi ska föra om vi vill åstadkomma en förändring, enligt min mening. Sedan behöver man inte hålla med mig, men då kan man lugnt, sansat och nyanserat berätta varför. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Föräldraupproret

Läs också:

När elevernas utbildning inte är det viktiga

Den svenska DDR-skolan

Svenska skolan skulle förberedas för socialismen

Skolan sitter fast i 70-talets politik

Sverige har förstört sitt skolsystem

När oliktänkande förföljs på ett aggressivt sätt

Vältra inte över problemen på kuddflickorna

Friskolorna har fler elever i åtgärder

LO ger en falsk bild av friskolornas vinstuttag

Redan år 2004 talades det om en svensk skola i kris:
”Att förvildade skolgårdar och klassrum är mentalt nedbrytande säger sig självt. Men i sitt bidrag ger de medicinska forskarna Peter Währborg, Carl-Gerhard Gottfries och Rolf Ekman hjärtskärande exempel på hur oro, aggressivitet och brist på ordning dessutom kräver en fysiologisk tribut.Förr sprakade högskolor av nyfikenhet, debattglädje och originalitet. Vad har hänt? Rättsvetenskaparen Leif Alsheimer menar att vuxenvärlden – ”föräldrar och ett politiserat skolsystem” – svikit sitt ansvar att förmedla kultur till kommande släktled. Han berättar om ett program kallat ”En bildningsresa” som i sex år bedrivits på Handelshögskolan i Jönköping i syfte att vidga vyerna och lappa igen de värsta hålen i fråga om allmänbildning, litterär orientering och etisk medvetenhet.” 








Varför dömer vissa lärare ut sina egna elever?

Foto av: BUF Simrishamn  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Varför ser valfrihetsmotståndarna sina elever som ”svårare” att utbilda. Det känns som helt fel inställning. Jag ser återkommande hur de upprepar några saker: ”Friskolorna får alla ”lätta” elever, för deras föräldrar har bättre utbildningsbakgrund. Därför lyckas de barnen bättre i skolan.”

Till att börja med går 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor och 15 procent i friskolor. Sedan ser det naturligtvis väldigt olika ut i olika kommunala skolor, men den här bildsättningen de försöker ge att kommunala skolor dräneras på duktiga elever är missvisande. Jag förstår inte den här fixeringen vid utbildningsbakgrund. Det är som de vill likställa utbildningsbakgrund med hur eleven fungerar i skolan. Sämre utbildningsbakgrund = stökigare elever som har svårare att lära sig saker. Så kan man och får man inte döma barn.

Vissa går så långt att de pratar om att klasser måste ”mixas” med elever vars föräldrar har olika utbildningsbakgrund, ”för det finns studier som visar att då lyckas barnen bättre”. Är det verkligen studiemotiverade elever som ska ”dra” de andra eleverna? Är inte det lärarnas arbete att utmana varje elev att prestera sitt bästa? Och vad händer med de studiemotiverade eleverna? Lyckas de sämre? Ja, garanterat, eftersom de inte får de utmaningar de behöver i en klass där deras enda uppgift är att vara ”dragarbarn”.

Ibland undrar jag om inte vissa lärare hamnat i fel yrke. Borde de inte se varje barn och stötta varje barn att bli så bra som möjligt? Men de verkar inte tro på sig själva, utan sitter och surar över att ”friskolorna får alla ”lätta” elever, vi får bara de svåra så därför misslyckas vi”. Som Maria Jarlsdotter, tidigare rektor i en skola i Malmö skriver:

”Eleverna på friskola, kanske IES, byter plats med eleverna på bortvalsskola, t ex Hammarkullen. Skolinspektionen kollar resultaten. Eftersom det hänger på ledar- och lärarskicklighet och systematiskt kvalitetsarbete borde utgången vara given. Kontrollgrupp med blandade elever.”

Och Filippa Mannerheim lärare i en kommunal skola retweetar med kommentaren:

”Detta borde vi testa! Vad tror ni resultatet blir? Är friskolan så mycket bättre om den får överta majoriteten resurssvaga elever i behov av massivt stöd? Vad händer med frånvalsskolan om eleverna där blir resursstarka? Hänger det på lärarskicklighet eller något helt annat?”

Redan på förhand så verkar de tro att det inte kommer att gå. Att det framgångsrecept IES har bara gäller vissa elever – de vars föräldrar har en högre utbildning. Men vad är då framgångsreceptet för en lyckad skola?

Internationell forskning har visat att det finns tre framgångsfaktorer för bra klassrumsledarskap:

  1. Det ska vara ett positivt klimat i klassrummet och lärare och elever ska känna varandra väl.
  2. Läraren ska organisera arbetet effektivt så att så mycket tid som möjligt går till lärande.
  3. Själva inlärningen ska fokusera på att utveckla elevernas förmåga att tänka.

Men i Sverige så tror alltså vissa lärare, (tillika tongivande i debatten mot det fria skolvalet och friskolorna) att de aldrig kommer att lyckas för de har ”fel” elever. Det här är problematiskt och det är också problematiskt att de i sin iver att bortförklara sitt eget ansvar, ägnar tid åt att dag ut och dag in hoppa på välfungerande friskolor i syfte att få bort dem. Nivån i debatten sjunker alltmer. Rektorn för Hammarkullens skola i Göteborg, Linnea Lindquist, twittrar till exempel när någon frågar efter hjälp med översättning till engelska:

Bildsättning genom smutskastning. Om och om igen kämpar de för att stämpla friskolor och även friskoleelever negativt, genom att twittra på den här nivån. Filippa Mannerheim målar även ut alla friskoleelever som att de går ut skolan, utan att kunna något eller ha lärt sig något, men ändå har skyhöga betyg. (Notera även ambivalensen. I ena stunden är friskoleeleverna duktigare för att föräldrarna har bättre utbildning. I nästa stund är de inte alls duktigare, utan sämre och har fått glädjebetyg).


Någonstans går ändå en gräns, men det här att utmåla friskoleelever som så mycket sämre är så lågt att jag inte finner ord. Sanningen är att friskoleelever har bättre resultat än kommunala skolor. Det blir lite som att de vill hämnas och straffa barnen genom att förstöra deras livschanser. Jag tycker inte om det sättet att debattera.

Sedan funderar jag lite stilla hur man ska kunna kliva ur den här dypölen som valfrihetsmotståndarna skapat för att istället få en sund debatt kring problemen i svensk skola. Den svenska skolan är i kris på många sätt och problemen började redan på 70-talet, när införandet av enhetsskolan enligt DDR-modell började få stort genomslag.

Men framförallt så måste vi stopp på det här synsättet som valfrihetsmotståndarna står för där de ser vissa elever som omöjliga redan från början, bara för att deras föräldrar har lägre utbildning. Alla barn har rätt att ses för de individer de är och ingen ska dömas ut på förhand.

Madeleine Lidman

Läs också:

Artikel om den låga nivån på skoltwitter och hur valfrihetsmotståndarna arbetar. Där @rektor_linnea – rektor på den kommunala skolan Hammarkullen, nu har tagit fram en mall med tips på hur man ska smutskasta välfungerande skolor som IES. Läs mer >>

Kommuner med många elever i friskolor når högre kunskapsresultat. I statistiken finns inga tecken på att valfriheten har inneburit en minskad blandning av elever. Begrepp som ”dragarbarn” blottlägger en människosyn som vi aldrig får acceptera. Läs mer >>

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Ska vi återinföra kuddflickorna?

Rädda kuddflickorna, det är dags för studiero i skolan

Vuxna sviker kuddflickorna

”Varje skolbarn måste vara ett mål i sig själv, inte ett redskap för att hantera politiska misslyckanden. När regeringen vill inskränka det fria skolvalet som en desperat integrationspolitisk åtgärd speglar det en människosyn där medborgarna existerar för staten och inte tvärtom.” Läs mer >>

Forskare: Utveckla elevernas förmåga att tänka

Sluta ursäkta dåliga skolresultat


När skolan blomstrade

”Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR.
Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register.” Läs mer >>

Den svenska skolan skulle förbereda för socialismen

Friskolor har bättre resultat än kommunala skolor

Friskolor sätter inte glädjebetyg

Skoldebatten om friskolorna blir alltmer skruvad

Foto: Pixabay

Det är fascinerade att från åskådarplats se hur valfrihetsmotståndarna arbetar. En av de som tar täten i motståndet mot friskolor och det fria skolvalet är Linnéa Lindquist – ”rektor Linnéa”, rektor på Hammarkullsskolan F-3 i Angered. I veckan som gick så twittrade hon om att hon hade en sak att berätta: ”Sedan jag blev rektor på grundskolan för snart fem år sedan så har det hänt vid tre tillfällen att jag blivit uppringd av rektorer på fristående skolor som vill ha referens på elever som sökt deras skola.” Sedan följde en lång utläggning om hur friskolor hela tiden dränerar den kommunala skolan på resursstarka elever. Tweeten retweetades 1 800 gånger. Bildsättningen sattes direkt.

Lite stilla twittrade jag ett svar: ”Tre tillfällen? Under fem år? Vid en övergång kan skolor behöva ha kontakt med varandra för att underlätta.” Jag twittrade också och frågade om dessa elever sedan nekats plats i den skola de sökt till. (Då hade det ju bevisligen varit ett problem). Men nej då, DET var inte intressant i sammanhanget twittrade flera andra. Det intressanta var att någon förhört sig om en elev hade svårigheter.

Friskolor har ett kösystem, de får inte välja bort elever och om de gör det så ska det anmälas till Skolinspektionen. Någon twittrade därför och frågade rektor Linnea om hon anmält till Skolinspektionen. Jag kunde dock inte se något svar på det, vilket i så fall är förvånande. Varför har hon inte anmält?

När jag gav mig in i skoldebatten på twitter för några månader sedan, utsattes jag för enormt många personliga påhopp. Många satt och letade igenom nätet efter saker att försöka använda emot mig. Jag fick också kontakt med många som berättade att de på grund av alla personliga påhopp lät bli att ge sig in i skoldebatten och jag varnades även att jag skulle bli hårt åtgången om jag gjorde det. Och vem som helst som läser i dessa twitterflöden från valfrihetsmotståndarna kan se att de väldigt sällan får någon som nyanserar debatten och kommer med en annan åsikt.

i samma stund en skola får en elevflykt, så finns det redan allvarliga problem som inte åtgärdats

Det gav en obehaglig känsla med alla påhopp, men samtidigt är jag ju också intresserad av att svensk skola ska bli bättre, även om jag inte anser att problemen beror på friskolorna och det fria skolvalet. Och jag skulle kunna sitta i min lilla bubbla och bara diskutera med de som tycker likadant. Men då får jag knappast en bra helhetsbild av problemen. Sedan anser jag att i samma stund en skola får en elevflykt, så finns det redan allvarliga problem som inte åtgärdats. Min tanke är därför att vi måste gå till grunden med hur vi åtgärdar problemskolor, innan eleverna börjar lämna. Där vill jag ha fokus och i en demokrati måste ju också fler röster få höras.

Men tillbaka till hur ett twitterinlägg kan spridas vidare och bli en sanning om att ”alla friskolor sorterar bort alla elever som inte är högpresterande”. (För friskolorna bryr sig ju inte alls om barnen, bara om att tjäna pengar, enligt valfrihetsmotståndarna). Rektor Linnéa twittrar alltså att hon under en femårsperiod blivit kontaktad av friskolor angående tre elever, som ställt frågor om barn som ska börja hos dem. När Aftonbladet sedan skriver om det låter det så här:

”Lågstadierektorn Linnea Lindquist har flera gånger blivit uppringd av andra skolledare, som vill ha referenser på hennes tidigare elever.
– De vill veta om det är en elev som kräver mer resurser, säger hon.”


Flera gånger… Men märk väl också att det inte någonstans står det sedan att dessa elever sedan blev nekade en plats i någon skola. Och helt plötsligt står det om att hon NYLIGEN blivit uppringd. Inte som hon själv twittrat att ”hon blivit kontaktad tre gånger under fem års tid”. Sakta men säkert börjar saker och ting förändras i berättelsen för att ge en viss bildsättning. Aftonbladet har även pratat med en annan rektor som fått en fråga från en ”kommunal prestigeskola”, om en ”elev som hade dyslexi”.

Här nämns fyra elever och inte någon vet om de sedan inte fick plats i den skola som begärt mer information. Egentligen är det därmed en icke-nyhet. Först om det går att säga att en elev inte får en plats sedan skolan frågat mer om vilka resurser eleven eventuellt behöver, så är det ett problem. Men det är fortfarande ett problem som i så fall ska hanteras genom att det hela anmäls till Skolinspektionen. Inte genom att få bort alla friskolor, eller alla ”kommunala prestigeskolor”.

Men att friskolorna, det fria skolvalet eller friskolesystemet skulle vara orsaken till enskilda kommunala skolors problem, det köper jag inte.

Jag har inte följt skoldebatten särskilt länge och jag gör det som vanlig mamma i egenskap av en mamma som vill ha valfrihet. Jag ser en enorm frustration hos många av de lärare jag följer. Svensk skola har uppenbarligen stora problem och när dessa lärare lämnar boxen att friskolorna är roten till alla problem, så lyfter de viktiga bitar som det skulle kunna gå att åtgärda. Men att friskolorna, det fria skolvalet eller friskolesystemet skulle vara orsaken till enskilda kommunala skolors problem, det köper jag inte. Det är också viktigt att komma ihåg att 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola.

När jag själv gick i skolan så fick jag inte ens börja årskurs ett med min bästis från lekis. Vi bodde inom olika delar av staden och det var strikt uppdelat efter gata vilken klass man fick börja i. Det gick heller inte att byta skola inom kommunen och de få privatskolor som fanns kostade pengar i form av en terminsavgift, som få hade råd med. Så såg det ut på 70-talet. Idag följer skolpengen eleven och det går att byta skola inom kommunen, eller välja en skola i en annan kommun. Du får byta klass. Det går att ställa sig i kö till en friskola, men du är inte garanterad en plats – kötid gäller. Nej, det är inte millimeterrättvisa i det system vi har idag, helt enkelt för att det är omöjligt att uppnå. Men det är så mycket bättre än hur det var på 70-talet.

Just nu känns det som vi är så långt ifrån en sansad skoldebatt som det bara går. Jag tycker det är synd, för jag ser så många problem jag skulle vilja lyfta, vända och vrida på, diskutera med människor som har mängder med olika infallsvinklar, för att sedan fundera över lösningar.

Madeleine Lidman

Läs också:

Göteborgs skolor sämst och dyrast

Skolutredning försöker lösa fel problem

Framgångsfaktorer för en bra skola

Skolans problem började inte med det fria skolvalet

Dåliga skolresultat är inte föräldrarnas fel