Något har gått väldigt snett när lobbyister förväntar sig att kuddflickor ska lösa problemen med våld och stök i skolan. Försöken att stoppa alternativ som friskolor, eller förslag om bussning är inte heller något att rekommendera. Ansvaret att lösa problem med våld i skolan ska självklart alltid ligga hos de vuxna.
Nu trillar rapporterna in om föräldrars erfarenheter från skolstart i förskoleklass. Inskolning à la corona verkar hänga kvar i vissa skolor, vilket skapar problem med otrygga barn.
Men även rapporter om små barn som blir misshandlade under sina första skoldagar har jag stött på. Inte jättevanligt men det händer och varje barn som drabbas är en katastrof för det barnet och föräldrarna, men även för de barn som utövar våld. De behöver också stöd och hjälp, istället för vuxna som ser bort.
I ljuset av detta är det extra hemskt att vissa arbetar aktivt för att få bort valfriheten och alternativen som friskolor, stoppa det fria skolvalet och bussa barn till stökiga skolor. Små barn som blir slagpåsar löser inte grundproblemen med våld och misshandel i alltfler kommunala skolor. Den enda lösningen är att ta itu med själva grundproblemet och göra något åt det. Och det är de vuxna som ska göra det. ”Kuddflickor” löser precis ingenting.
Det är så sorgligt att skoldebatten idag inte handlar om HUR vi vuxna ska lösa dessa problem, utan bara om hur barnen ska användas som verktyg mot problemen, när det garanterat inte lär ge det resultat i praktiken som valfrihetsmotståndarna tror ska ske i teorin.
Önskar så att vi blir fler vuxna som vågar stå upp för de små barnens rätt att vara trygga i skolan och få den utbildning de har rätt till. Valfrihetsmotståndarna är högljudda, deras problemanalys är uppåt väggarna och de försvarar den med en frenesi av personliga påhopp på de som göra andra problemanalyser och vill se andra lösningar. Men vi måste ändå våga ta den här fighten, allt annat är ett svek mot barnen.
Valfrihetsmotståndarna matar ständigt ut bildsättningen att det är SYSTEMET det är fel på. Med andra ord skolsystemets utformning där friskolor får samma ersättning som de kommunala skolorna är orsaken till att alltfler kommunala skolor krisar. ”Systemet” gör att det saknas pengar i den kommunala skolan som leder till problem där elever i behov av extra stöd halkar efter.
För att förstå hur fel det här är så måste man vara medveten om några saker:
1. Alla kommuner har olika skolpeng 2. Studier visar att mer pengar ger inte bättre skolresultat 3. 85 procent av alla elever i grundskolan går i en kommunal skola 4. Alla kommuner har inte ens några friskolor 5. Om det är friskolorna som försämrar verksamheten för de kommunala skolorna så borde de kommuner som helt saknar friskolor vara ett under av perfektion, men så ser det inte ut.
Det absolut största problemet vi har kring skolan idag är att vi inte har en demokratisk, sansad och nyanserad debatt där alla olika sidor får ge sin syn på vad som kan bli bättre. Går vi tillbaka några år och tittar på hur debatten på skoltwitter såg ut då, så deltog alldeles vanliga små människor som föräldrar, elever, lärare, rektorer och professorer i debatten.
Men för några år sedan hände det något på skoltwitter.
De som framförde positiva åsikter om friskolor angrepps med ständiga personliga påhopp av några få valfrihetsmotståndare och en gigantisk svans av anonyma konton. Angreppen skedde i form av personliga påhopp, istället för diskussion i sak och så mängder med likes från den anonyma svansen på alla påhoppen. Den som höll sig kvar för att nyansera flödet blockerades av de tongivande för att undvika att andra åsikter skulle synas i twitter-flödet.
En efter en som var för valfrihet och friskolor lämnade debatten på skoltwitter. Och plötsligt började bildsättningen bli en annan. Skoltwitter kom att domineras av de som var emot friskolor och snart blev bildsättningen att ”så här tycker alla”.
– Not so very much, skulle jag vilja säga.
400 000 går i fristående skolor och förskolor och de har minst en förälder var, ofta två, plus alla anställda som arbetar i dessa verksamheter. Det tillsammans ger en hög andel människor som är för privata alternativ och valfrihet. Men idag är bildsättningen att det bara är några få ”lobbyister” som av ekonomiska skäl är för friskolor. Och det stämmer verkligen inte, vilket många säkerligen förstår om de tänker ett varv till.
Själv gav jag mig aningslöst in i debatten på skoltwitter våren 2020 och det drev jag råkade ut för liknande inte något jag varit med om tidigare på sociala medier. Direkt så fick jag också mängder med privata meddelanden från lärare, rektorer och föräldrar som uttryckte tacksamhet över att jag stod på mig, men där de också tydligt uttryckte att de själva lämnat debatten helt och inte tänkte ge sig in i det getingboet igen.
Det finns förbättringsutrymmen när det kommer till friskolorna. Alla håller inte lika hög kvalitet, men det gör å andra sidan inte många kommunala skolor heller (Läs om kommunal skola i Hallsberg) Det är saker vi självklart ska se över och det sker också kontinuerligt.
Även om valfrihetsmotståndarna lyckas med sitt uppdrag att försämra villkoren för friskolorna och ser till att elever i friskolor får sämre villkor och förutsättningar, så kommer det inte lösa problemen i de kommunala skolor som har allvarliga problem (många fungerar utmärkt, men alltfler är riktigt illa ute). Det här är ett svek mot alla barn som idag går i kommunala skolor som inte fungerar bra samt mot de barn som idag har en fungerande verksamhet i en friskola.
Sedan kan det vara bra att påminna om att valfrihetsmotståndarna som inte gillar privata alternativ som drivs i aktiebolagsform inte kommer att nöja sig med att försöka få bort friskolorna. De har redan börjat sikta in sig på privata förskolor, som de också vill ha bort på grund av driftsformen och sedan är nästa steg alla privata alternativ i välfärden. Kanske något att tänka på för de till höger som låter sig förledas av valfrihetsmotståndarnas bildsättning angående friskolorna.
Det är inte lätt att skriva på skoltwitter och ha en annan åsikt än valfrihetsmotståndarna, det är uppenbart för de allra flesta. Många skriver över huvud taget inte om de har en annan åsikt och många har lämnat #skoltwitter helt. Den som framför en annan åsikt råkar ut för regelrätt mobbing å det grövsta, där personen ifråga utsätts för karaktärsmord, smutskastas och jagas bort från debatten.
Kärnan i motståndet mot friskolorna ägnar sig också hela tiden åt påhopp på enskilda skolor och deras företrädare. Samtidigt brottas svensk skola med stora problem – som regeringen dessutom försöker mörka. (Se PISA-haveriet).
Vissa journalister agerar dessutom på ett sätt som blir mer aktivistiskt än journalistiskt och det tycker jag absolut att man ska kunna påtala, vilket jag också gjorde till Jenny Maria Nilsson som har sin plattform på Aftonbladet samt en del andra tidningar. I en artikel går hon hårt åt grundarna av Internationella Engelska skolan (den ständiga syndabocken för allt) och jag skrev därför: ”Det stora problemet är när journalister blir aktivister. Den förföljelse ni ägnar er åt av en välfungerande friskola som IES är anmärkningsvärd. Vi har allvarliga problem i många kommunala skolor. Där borde fokus vara. Hur vi löser dessa problem (inte hur man ska sänka IES).”
Men det föll som vanligt inte i god jord att ha en annan åsikt. Snabbt kontrade Jenny Maria Nilsson med: ”Är det inte arrogant att du som både har en ideologi & ekonomiska intressen att försvara, ska avgöra vilka problem med skolan som journalister har rätt att skriva om?”
När jag frågade vilka ekonomiska intressen jag har, blev det tvärtyst. Först ett dygn senare kom ett krystat svar, (trots att hon hängde i tråden hela tiden och gillade andras påhopp på mig): ”Driver du inte Nyboda Pedagogiska Omsorg? Det är inget fel att ha en enskild firma. Jag bara påpekar det.”
Trots att jag svarade att Nyboda Pedagogiska Omsorg aldrig startat och att det handlade om att jobba som dagmamma, så bara fortsatte hon mala på om att jag driver ett omsorgsföretag i inlägg efter inlägg. (Om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir det en sanning – verkar devisen vara). Var i hela friden finns kopplingen dessutom med att jobba som dagmamma och hennes påstående att jag har ”ekonomiska intressen att försvara” i skoldebatten? Hon försöker blanda bort korten genom att köra guilt by association. Sedan fortsatte hon med påståenden om att jag har politiska intressen, trots att jag är inte politiker. (Jag har tidigare suttit som ersättare en kort period, men inte nu vilket man lätt kontrollera). Inte heller har jag någonsin presenterat mig som politiker, vilket hon också hävdat. Lögn på lögn på lögn.
Jag vet att många betraktar Lidman som en foliehatt…
För att verkligen bildsätta mig negativt spädde hon också på med lite inlägg i stil med: ”Jag vet att många betraktar Lidman som en foliehatt…” (jaha, gör de?) och sedan fortsatte hon med att flytta fokus från det inlägg jag ursprungligen reagerade på, till något helt annat och skriver: ”Men det hon kallar förtal är alltså att jag nämner att hon är politiskt engagerad och har en enskild firma inom omsorgsområdet”.
Typ, nej. Här gör hon en klassisk halmgubbe. Jag kritiserade att hon skrev att jag har ”ekonomiska intressen att försvara” i skoldebatten och skrev ett inlägg om att förtal är fel väg att gå. Ett inlägg som jag delade och taggade henne i. Men hon valde att göra en halmgubbe och påstå att det handlade om något annat och kontrade med ”hon förstår inte bättre. (Härskartekniker) Det finns naturligtvis tekniker för att undvika seriösa debatter: Härskartekniker, gaslighting och halmgubbar och guilt by association. Det är ganska obehagligt att råka ut för samtliga bara för att man framför en åsikt i en debatt.
Men det här är en genomgående trend på skoltwitter och därför blir det lite extra lustigt när någon skriver: ”Fundera lite, Madeleine, varför du är den enda i kommentarstråden som ogillar vad Jenny skrivit.”. Om någon på allvar efter det jag berättat här fortfarande undrar. Svaret är så klart: Vill du inte råka ut för regelrätt mobbing och karaktärsmord på skoltwitter, så framför inte en annan åsikt. Så kan man naturligtvis agera, men särskilt demokratiskt är det inte.
Du är helt jävla vidrig, fy faan vilket as du är, du äcklar mig, jävla galning
Jenny Maria Nilsson har som sagt sin plattform på Aftonbladet och även i andra tidningar samt närmare 10 000 följare på twitter. Jag är en vanlig mamma med drygt 500 följare på twitter, utan någon plattform alls. Ändå slår hon med stora släggan mot mig och bara fortsätter och fortsätter att sprida osanningar. Allt det här triggar så klart hennes svans som går på mig grovt, som ett anonymt konto skriver (som Jenny Maria Nilsson så klart följer och man stilla undrar vem som EGENTLIGEN ligger bakom det med tanke på det känslomässiga inlägget): ”Du är helt jävla vidrig, fy faan vilket as du är, du äcklar mig, jävla galning”.
Om ni inte blivit avskräckta hittills för att skriva på skoltwitter så förstår ni nog vidden nu… Jag har sett lärare bete sig som regelrätta mobbare och journalister som hakat på. Men att sänka skoldebatten till den nivån, gynnar inte någon och allra minst barnen. Ska vi göra något åt krisen i skolan så måste vi få en sund skoldebatt med många olika röster och förslag på lösningar. Och steg ett för att nå dit är att valfrihetsmotståndarna tar och skärper till sig, lägger av med mobbningsfasonerna i skoldebatten, börjar bete sig vuxet, accepterar att fler röster får höras. Madeleine Lidman Föräldraupproret
Uppdatering den 8 januari 2022
Jenny Maria Nilsson är igång igen. Hon har under senare tid gått till personangrepp mot andra flera gånger och jag svarade därför i en kommentar att det är fel och länkade till det här inlägget där hon agerat så tidigare. För mig är det så viktigt att få igång en sund skoldebatt, så de här avarterna med personliga påhopp och drev måste bort. Det är kontraproduktivt och leder inte någonstans. Vi behöver en seriös och nyanserad skoldebatt där alla får en chans att göra sin röst hörd. Vad händer, jo idag startade hon en nytt drev där hon skärmdumpade från det här inlägget och skrev ihop sin egen sammanfattning, som inte stämmer med vad som faktiskt står. Självklart läser en majoritet inte innan de gillar hennes inlägg. Det är synd, för nu lyckas hon återigen att gå på en vanlig liten mamma och nu drevas det hej vilt. Precis det hon vill. Men journalister ska inte tysta små gräsrötter, de ska granska makten och stå på oss vanliga små människors sida. Det är min bestämda uppfattning. När journalister går på vanliga människor kan det sluta riktigt illa och det är inte acceptabelt. (Läs Benny Fredriksson), så självklart kommer jag fortsätta försöka få till en sund debatt på skoltwitter.
Uppdatering 20 maj 2022
Sedan jag gått in och försvarat en person som Jenny Maria Nilsson drevade emot, så testade hon att starta ett drev mot mig igen genom att sprida rena rama falsarier. När jag skrev att det är kontraproduktivt att agera så – blev jag blockad. Vågar inte tänka på vad hon kommer att sprida om mig nu…
Tittar man på påståendet om att friskoleelever klarar sig sämre på universitetet så ser sanningen ut så här:
Det finns en studie från Skolverket (https://www.altinget.se/utbildning/artikel/friskoleelever-klarar-sig-samre-paa-hogskolan) där det påstås att elever från fristående gymnasium klarar sig sämre på universitetet. Men det man kommit fram till är att ”elever från kommunala gymnasieskolor klarar första året på högskolan något bättre, än elever från friskolor”. Man nämner ingenting om hur det går under följande år. Det säger därmed ingenting. Det finns ju inga individstudier som tittar på påverkansfaktorer som vad man läst, om man läst dubbelt, har aktiverat sig på nation, i kårpolitiken och så vidare. Sedan har man bara fokuserat på en tredjedel av de 48 000 elever som tog studenten vårterminen år 2014. Urvalskriteriet var elever som gick vidare direkt till studier på universitetet. De flesta kom också från naturvetenskapsprogrammet och teknikprogrammet. Många som tar studenten gör lumpen eller väljer att resa utomlands några år, eller arbetar, innan de studerar vidare. För ett statistiskt säkerställt resultat blir det inte rätt att göra ett så snävt urval. Den här studien har heller inte återupprepats och då visat samma resultat, vilket gör att den saknar evidens.
Skillnaderna är heller inte extremt stora bland den tredjedel av eleverna som gått vidare till studier direkt – och kan vara en tillfällig variation för det här årets elever. Skolverket skriver: ”Exempelvis var det 61 procent av studenterna från friskolor som klarade minst tre fjärdedelar av högskolepoängen. Bland eleverna från kommunala gymnasium hade 66 procent av studenterna klarat samma gräns”. Med tanke på att 71,6 procent av alla elever kommer från kommunala skolor och 28,4 procent från friskolor, (fördelningen i grundskolan är 85% elever i den kommunala skolan och 15% i friskolor)hur många elever handlar det egentligen om som tillhör gruppen ”elever från kommunala skolor” respektive ”elever från friskolor”. Sådana saker spelar också in för att kunna utvärdera om resultatet är trovärdigt.
Trots att studien saknar evidens och att det handlar om hur elever klarar sig det första året, så sprids det som en sanning att friskoleelever klarar sig sämre på universitetet. Anledningen är med största sannolikhet för att försöka ge bilden av att friskoleelevernas högre betyg beror på glädjebetyg.
Den här smutskastningen av elever i friskolor börjar bli tröttsam, men den är också allvarlig. I synnerhet för alla barn som riskerar att drabbas av fördomar när de läser vidare efter gymnasiet. Med andra ord det är dags att valfrihetsmotståndarna slutar använda barn som slagträn i debatten om valfrihet.
I februari gav jag mig in i debatten på skoltwitter. Alla varnade mig för att jag skulle råka illa ut och mycket riktigt så blev jag kölhalad direkt och utsatt för mängder med påhopp. Man dammsög nätet efter information om mig som privatperson att kunna använda mot mig för att smutskasta mig och på så sätt försöka underminera min argumentation. Märk väl, man letade inte argument i sak för det mesta, utan ägnade sig väldigt mycket åt påhopp. Visst delades det information som rörde skolan. Men delade jag något som motsade det, eller presenterade annan fakta eller en annan problemanalys – var jag en idiot som inte fattade någonting. Någon skulle göra mitt liv på twitter till ett helvete, andra ägnade sig åt personliga påhopp i största allmänhet. Många anonyma konton, ledde förmodligen till att tonen blev extra hård.
Vi andra får inte göra vår röst hörd.
Det tog heller inte lång tid förrän de tongivande på skoltwitter blockerade mig. Först Marcus Larsson som driver tankesmedjan TS Balans (han hävde det sedan efter kritik), sedan Linnea Lindqvist, biträdande rektor på Hammarkullens skola och sedan läraren och journalisten Filippa Mannerheim och till sist Jonas Vlachos, nationalekonom och debattör. Alla har sin plattform och många följare – jag är en vanlig mamma, utan en stöttande svans. Filippa Mannerheim har också en plattform i Expressen där hon kan bre ut sig ostört och nå många. (Jag testade att skriva en replik till hennes dramatiska ”Jag anklagar”, men den fick jag så klart inte in på Kultursidan. Till stor del förmodligen eftersom många tidningar och journalister idag är mer aktivister än journalister. Det leder till att valfrihetsmotståndarna har flera tidningars odelade stöd. Vi andra får dessvärre inte göra vår röst hörd.)
Sammanfattningsvis har det varit helt surrealistiskt med den här skoltwitter-debatten. För mig är det så självklart att man lyfter ett problem, vänder och vrider på det, bollar med tankar och idéer och sedan kommer med förslag på lösningar. Det är demokrati och att lyssna in andra är viktigt och gör det lättare att landa i sin egen analys, bredda perspektiven och få förståelse på ett mer djupgående sätt för vilka problem som finns. För mig är det inte så dramatiskt att vi tycker olika, eller gör olika analyser. Det är ett måste och bara nyttigt. Men valfrihetsmotståndarna på twitter avhumaniserar människor som inte håller med och ägnar sig åt att försöka knäcka de som har en annan åsikt. Det är lite skrämmande att det här är lärare som arbetar med barn som agerar på det viset.
Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”.
Jag kan absolut förstå att man är arg, frustrerad och uppgiven. Men inte att man släpper alla hämningar och försöker sänka någon för att den personen har en annan åsikt. Var kommer det härifrån? Hur har vi fått ett så polariserat klimat? Och vad gör vi åt det? Jag tänker inte tystna, jag tycker jag har rätt att dela mina tankar och och dela de fakta jag läst. Men samtidigt tycker jag att det är så trist att debattklimatet är så här. Igår när jag delade en artikel där Linnea Lindqvist uttryckt att hon vill ha bort det fria skolvalet, fick jag läsa av Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”. Trots att jag även kompletterade med en debattartikel av Linnea Lindqvist där hon tydligt skriver att hon vill ha bort det fria skolvalet. Men nej då, så var det ju ändå inte alls, för… och så vidare.
Min önskan är att debatten på skoltwitter under nästa år ska bli mer sansad och en diskussion mellan vuxna människor. Den sista tiden har fler debattörer kommit in i debatten, vilket verkligen var något som stod högt på min önskelista. Nu vill jag bara ha en mer hälsosam och sund debatt med fokus i sak, istället för på person. Når vi dit, så kommer vi också att hitta lösningar på de problem vi ser i många skolor som oftast har sin grund i integrationsproblem. Det kan inte vänta längre och det absolut bästa sättet att stoppa elevflykt från skolor – är att göra något åt problemen. Inte att försöka hindra elever från att lämna genom att ta bort det fria skolvalet, eller ta bort alternativen som friskolor.
Glöm inte att vi alla är föräldrar, vi kämpar alla på så gott vi kan och kämpar för det vi tror på.
Jag förstår att många lärare har det tufft i skolan och är desperata och jag delar synen att vi måste göra något omgående. Men jag delar inte problembilden eller hur skolans problem startade. Med ålderns rätt så har jag perspektivet och jag har gått i den svenska flumskolan på 70-talet. Jag är väl medveten om alla idéer som sköljde över svensk skola vid den här tidpunkten och hur uppdraget ändrades från att lära ut viktig kunskap till att istället ha fokus på indoktrinering.
Den stora försämringen i svensk skola började inte med friskolereformen som valfrihetsmotståndarna hävdar, den började på 1970-talet, efter ett antal reformer på 60-talet. På 70-talet åkte lärarna till DDR för att utbildas i det ”rätta tänket” som sedan skulle implementeras hos barnen. Intressant också är att man i andra änden såg till att genomföra förändringar för att montera ner familjen så att barnen skulle placeras i statens vård allt tidigare.
Men det finns många med gedigen forskningsbakgrund som inte tycker som valfrihetsmotståndarna, du hittar dem bara inte på skoltwitter. Inger Enkvist har till exempel bidragit på ett bra sätt till att tydliggöra hur skolans förfall började, men henne har valfrihetsmotståndarna jagat bort från debatten med sin vanliga taktik med hårda personliga påhopp på den som framför en annan åsikt. Det är synd för hon är en röst jag saknar. Jag saknar även forskarna med en mer nyanserad bild av problemen, huvudmännen för friskolorna, lärarna i friskolor och framförallt föräldrar med barn i friskolor. Och så barnens röster. De barn som fått en helt annan chans när de lämnat en skola som inte tog tillvara på deras studiemotivation.
Susanne Nyström ställde en fråga på skoltwitter om vilka åtgärder jag föreslår. Den första åtgärden borde vara att ta fram en vettig problemanalys. Det finns en mängd människor där ute med bra kunskaper och insikt, men idag hörs bara den en sidan – valfrihetsmotståndarna. Varför är det så? Kanske för att skolfrågan kapats av de som egentligen har en ideologisk agenda där det är vinsten i friskolorna som är det som stör dem mest. Deras bildsättning är att alla problem i den kommunala skolan beror på att friskolorna gör en vinst och att den kommunala skolan har ”dränerats på resursstarka elever”. Friskolorna har fått alla lätta elever vars föräldrar har en högre utbildningsnivå och kvar i de kommunala skolorna blir elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och som därmed kräver mer pengar och mer resurser.
I själva verket går 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola. Bland de kommunala skolorna finns det självklart skolor som har stora problem, men verkligen inte alla. Friskolorna får heller inte alla lätta elever, som valfrihetsmotståndarna hävdar. Friskolorna har fler elever i åtgärder (om man räknar bort den quick fix som många kommunala skolor använder sig av för att nyanlända elever ska klara godkänt betyg – undervisning på det egna modersmålet). Det är bristen på nyanser som stör mig. Jämför man utbildningsnivån hos föräldrar med barn i friskola kontra föräldrar i kommunala skolor, så har friskoleelevernas föräldrar lite högre utbildningsnivå. Men vem som helst förstår att det skiljer sig åt mellan skolor, stadsdelar och kommuner och även föräldrar med hög utbildningsnivå kan ha barn som behöver stöd.
På senare tid har det dock börjat spridas en lite annan bild hos valfrihetsmotståndarna, det är egentligen andelen nyanlända det handlar om och barn från ”utsatta områden”. Det är därför valfrihetsmotståndarna hela tiden återkommer till det här pratet om att vi måste ha ”rätt mix” av elever för att lösa problemen i problemskolor. Elever ska hindras från att lämna en skola med många nyanlända, eftersom de nyanlända måste få en chans att lära sig språket, som Linnea Lindquist, rektor för Hammarkullens skola hela tiden skriver.
Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar.
Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar. På kort tid har vi tagit emot en så stor mängd nyanlända att vi inte klarar av integrationen i vissa skolor. Nyanlända vill naturligtvis bosätta sig där de har vänner och släkt. Det skapar segregerade områden och det blir problem i skolorna. Men varför blir det problem? Någonstans där borde vi sätta fokus. Vi ska inte diskutera vare sig valfrihet, friskolor, fritt skolval, att elever ska återbördas till problemskolor, hindras från att lämna, eller att vi ska bussa svenska elever till skolor med stor andel nyanlända, eller vice versa. Vi ska börja prata om vilka insatser som behövs för att få en välfungerande skola även för nyanlända elever och elever från utsatta områden. Vi måste lyfta frågan på ett sansat sätt, vända och vrida på problemet, bolla med tankar och idéer och komma med förslag på lösningar. Det är prio ett.
Sedan har vi ett problem för övrigt med svensk skola, frikopplat från integrationsfrågan, där det handlar om alla dessa ständiga nya politiska beslut som lanseras ungefär vart fjärde år. Men ligger fokus verkligen rätt? Blev det nya betygssystem bra? Har digitaliseringen lett till ökade kunskaper? Innan nya beslut hela tiden pumpas ut kanske det är läge att utvärdera de som redan genomförts. Om vi tittar på andra länder med bra skolresultat – vad gör de annorlunda? Prata med lärarna – varför lämnar så många yrket? Varför orkar de inte med miljön i skolan? Om lärarna inte orkar hur ska eleverna orka? Ska vi byta skolplikten mot läroplikt? Var inkluderingen av barn med npf-diagnoser bra? Eller behöver vi utvärdera och göra om och göra rätt? Det finns så många saker att utvärdera i svensk skola, men den debatten för vi inte – för just handlar allt bara om att det fria skolvalet och friskolorna är ett problem. Vi måste börja fokusera på rätt saker.
Vi behöver också se över hela familjepolitiken och börja titta på hur vi låter våra barn växa upp i Sverige. Får små barn det de behöver för att må bra och utvecklas bra? Vilken effekt har förskolan på barn? Vad händer med barn som får tillbringa 40-60 timmar varje vecka i stora barngrupper med få personal? Hur agerar barnen som gått i stora barngrupper, långa dagar från tidig ålder när de kommer till skolan? Vad visar forskningen? Ska vi verkligen bara ha förskola till alla barn, eller ska vi ha alternativ eftersom barn är olika. Från vilket ålder ska vi ha skolplikt – är tre år som regeringen föreslagit verkligen en bra ålder och så vidare.
Jag skulle med andra ord vilja lyfta tre olika punkter kring skolan:
1. Integrationsproblemen 2. De övergripande politiska ramarna för lärarnas arbete 3. Familjepolitiken
Det är den diskussion vi ska föra om vi vill åstadkomma en förändring, enligt min mening. Sedan behöver man inte hålla med mig, men då kan man lugnt, sansat och nyanserat berätta varför. Mer dramatiskt är det inte.
Redan år 2004 talades det om en svensk skola i kris: ”Att förvildade skolgårdar och klassrum är mentalt nedbrytande säger sig självt. Men i sitt bidrag ger de medicinska forskarna Peter Währborg, Carl-Gerhard Gottfries och Rolf Ekman hjärtskärande exempel på hur oro, aggressivitet och brist på ordning dessutom kräver en fysiologisk tribut.Förr sprakade högskolor av nyfikenhet, debattglädje och originalitet. Vad har hänt? Rättsvetenskaparen Leif Alsheimer menar att vuxenvärlden – ”föräldrar och ett politiserat skolsystem” – svikit sitt ansvar att förmedla kultur till kommande släktled. Han berättar om ett program kallat ”En bildningsresa” som i sex år bedrivits på Handelshögskolan i Jönköping i syfte att vidga vyerna och lappa igen de värsta hålen i fråga om allmänbildning, litterär orientering och etisk medvetenhet.”
