fria skolvalet, friskolor, skoltwitter, valfrihet

Med önskan om en sansad ton på skoltwitter under nästa år

Foto: Pixabay

I februari gav jag mig in i debatten på skoltwitter. Alla varnade mig för att jag skulle råka illa ut och mycket riktigt så blev jag kölhalad direkt och utsatt för mängder med påhopp. Man dammsög nätet efter information om mig som privatperson att kunna använda mot mig för att smutskasta mig och på så sätt försöka underminera min argumentation. Märk väl, man letade inte argument i sak för det mesta, utan ägnade sig väldigt mycket åt påhopp. Visst delades det information som rörde skolan. Men delade jag något som motsade det, eller presenterade annan fakta eller en annan problemanalys – var jag en idiot som inte fattade någonting. Någon skulle göra mitt liv på twitter till ett helvete, andra ägnade sig åt personliga påhopp i största allmänhet. Många anonyma konton, ledde förmodligen till att tonen blev extra hård.

Vi andra får inte göra vår röst hörd.


Det tog heller inte lång tid förrän de tongivande på skoltwitter blockerade mig. Först Marcus Larsson som driver tankesmedjan TS Balans (han hävde det sedan efter kritik), sedan Linnea Lindqvist, rektor på Hammarkullens skola och sedan läraren och journalisten Filippa Mannerheim och till sist Jonas Vlachos, nationalekonom och debattör. Alla har sin plattform och många följare – jag är en vanlig mamma, utan en stöttande svans. Filippa Mannerheim har också en plattform i Expressen där hon kan bre ut sig ostört och nå många. (Jag testade att skriva en replik till hennes dramatiska ”Jag anklagar”, men den fick jag så klart inte in på Kultursidan. Till stor del förmodligen eftersom många tidningar och journalister idag är mer aktivister än journalister. Det leder till att valfrihetsmotståndarna har flera tidningars odelade stöd. Vi andra får dessvärre inte göra vår röst hörd.)

Sammanfattningsvis har det varit helt surrealistiskt med den här skoltwitter-debatten. För mig är det så självklart att man lyfter ett problem, vänder och vrider på det, bollar med tankar och idéer och sedan kommer med förslag på lösningar. Det är demokrati och att lyssna in andra är viktigt och gör det lättare att landa i sin egen analys, bredda perspektiven och få förståelse på ett mer djupgående sätt för vilka problem som finns. För mig är det inte så dramatiskt att vi tycker olika, eller gör olika analyser. Det är ett måste och bara nyttigt. Men valfrihetsmotståndarna på twitter avhumaniserar människor som inte håller med och ägnar sig åt att försöka knäcka de som har en annan åsikt. Det är lite skrämmande att det här är lärare som arbetar med barn som agerar på det viset.

Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”.

Jag kan absolut förstå att man är arg, frustrerad och uppgiven. Men inte att man släpper alla hämningar och försöker sänka någon för att den personen har en annan åsikt. Var kommer det härifrån? Hur har vi fått ett så polariserat klimat? Och vad gör vi åt det? Jag tänker inte tystna, jag tycker jag har rätt att dela mina tankar och och dela de fakta jag läst. Men samtidigt tycker jag att det är så trist att debattklimatet är så här. Igår när jag delade en artikel där Linnea Lindqvist uttryckt att hon vill ha bort det fria skolvalet, fick jag läsa av Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”. Trots att jag även kompletterade med en debattartikel av Linnea Lindqvist där hon tydligt skriver att hon vill ha bort det fria skolvalet. Men nej då, så var det ju ändå inte alls, för… och så vidare.

Min önskan är att debatten på skoltwitter under nästa år ska bli mer sansad och en diskussion mellan vuxna människor. Den sista tiden har fler debattörer kommit in i debatten, vilket verkligen var något som stod högt på min önskelista. Nu vill jag bara ha en mer hälsosam och sund debatt med fokus i sak, istället för på person. Når vi dit, så kommer vi också att hitta lösningar på de problem vi ser i många skolor som oftast har sin grund i integrationsproblem. Det kan inte vänta längre och det absolut bästa sättet att stoppa elevflykt från skolor – är att göra något åt problemen. Inte att försöka hindra elever från att lämna genom att ta bort det fria skolvalet, eller ta bort alternativen som friskolor.

Vill därmed passa på och önska alla på skoltwitter en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Glöm inte att vi alla är föräldrar, vi kämpar alla på så gott vi kan och kämpar för det vi tror på.

Madeleine Lidman
Föräldraupproret

Läs också:

Varför dömer vissa lärare ut sina elever

friskolor, Skola, valfrihet

Rabiat ton på skoltwitter hindrar viktig skoldebatt

Foto: Pixabay

Jag förstår att många lärare har det tufft i skolan och är desperata och jag delar synen att vi måste göra något omgående. Men jag delar inte problembilden eller hur skolans problem startade. Med ålderns rätt så har jag perspektivet och jag har gått i den svenska flumskolan på 70-talet. Jag är väl medveten om alla idéer som sköljde över svensk skola vid den här tidpunkten och hur uppdraget ändrades från att lära ut viktig kunskap till att istället ha fokus på indoktrinering.

Den stora försämringen i svensk skola började inte med friskolereformen som valfrihetsmotståndarna hävdar, den började på 1970-talet, efter ett antal reformer på 60-talet. På 70-talet åkte lärarna till DDR för att utbildas i det ”rätta tänket” som sedan skulle implementeras hos barnen. Intressant också är att man i andra änden såg till att genomföra förändringar för att montera ner familjen så att barnen skulle placeras i statens vård allt tidigare.

Men det finns många med gedigen forskningsbakgrund som inte tycker som valfrihetsmotståndarna, du hittar dem bara inte på skoltwitter. Inger Enkvist har till exempel bidragit på ett bra sätt till att tydliggöra hur skolans förfall började, men henne har valfrihetsmotståndarna jagat bort från debatten med sin vanliga taktik med hårda personliga påhopp på den som framför en annan åsikt. Det är synd för hon är en röst jag saknar. Jag saknar även forskarna med en mer nyanserad bild av problemen, huvudmännen för friskolorna, lärarna i friskolor och framförallt föräldrar med barn i friskolor. Och så barnens röster. De barn som fått en helt annan chans när de lämnat en skola som inte tog tillvara på deras studiemotivation.

Susanne Nyström ställde en fråga på skoltwitter om vilka åtgärder jag föreslår. Den första åtgärden borde vara att ta fram en vettig problemanalys. Det finns en mängd människor där ute med bra kunskaper och insikt, men idag hörs bara den en sidan – valfrihetsmotståndarna. Varför är det så? Kanske för att skolfrågan kapats av de som egentligen har en ideologisk agenda där det är vinsten i friskolorna som är det som stör dem mest. Deras bildsättning är att alla problem i den kommunala skolan beror på att friskolorna gör en vinst och att den kommunala skolan har ”dränerats på resursstarka elever”. Friskolorna har fått alla lätta elever vars föräldrar har en högre utbildningsnivå och kvar i de kommunala skolorna blir elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och som därmed kräver mer pengar och mer resurser.

I själva verket går 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola. Bland de kommunala skolorna finns det självklart skolor som har stora problem, men verkligen inte alla. Friskolorna får heller inte alla lätta elever, som valfrihetsmotståndarna hävdar. Friskolorna har fler elever i åtgärder (om man räknar bort den quick fix som många kommunala skolor använder sig av för att nyanlända elever ska klara godkänt betyg – undervisning på det egna modersmålet). Det är bristen på nyanser som stör mig. Jämför man utbildningsnivån hos föräldrar med barn i friskola kontra föräldrar i kommunala skolor, så har friskoleelevernas föräldrar lite högre utbildningsnivå. Men vem som helst förstår att det skiljer sig åt mellan skolor, stadsdelar och kommuner och även föräldrar med hög utbildningsnivå kan ha barn som behöver stöd.

På senare tid har det dock börjat spridas en lite annan bild hos valfrihetsmotståndarna, det är egentligen andelen nyanlända det handlar om och barn från ”utsatta områden”. Det är därför valfrihetsmotståndarna hela tiden återkommer till det här pratet om att vi måste ha ”rätt mix” av elever för att lösa problemen i problemskolor. Elever ska hindras från att lämna en skola med många nyanlända, eftersom de nyanlända måste få en chans att lära sig språket, som Linnea Lindquist, rektor för Hammarkullens skola hela tiden skriver.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar. På kort tid har vi tagit emot en så stor mängd nyanlända att vi inte klarar av integrationen i vissa skolor. Nyanlända vill naturligtvis bosätta sig där de har vänner och släkt. Det skapar segregerade områden och det blir problem i skolorna. Men varför blir det problem? Någonstans där borde vi sätta fokus. Vi ska inte diskutera vare sig valfrihet, friskolor, fritt skolval, att elever ska återbördas till problemskolor, hindras från att lämna, eller att vi ska bussa svenska elever till skolor med stor andel nyanlända, eller vice versa. Vi ska börja prata om vilka insatser som behövs för att få en välfungerande skola även för nyanlända elever och elever från utsatta områden. Vi måste lyfta frågan på ett sansat sätt, vända och vrida på problemet, bolla med tankar och idéer och komma med förslag på lösningar. Det är prio ett.

Sedan har vi ett problem för övrigt med svensk skola, frikopplat från integrationsfrågan, där det handlar om alla dessa ständiga nya politiska beslut som lanseras ungefär vart fjärde år. Men ligger fokus verkligen rätt? Blev det nya betygssystem bra? Har digitaliseringen lett till ökade kunskaper? Innan nya beslut hela tiden pumpas ut kanske det är läge att utvärdera de som redan genomförts. Om vi tittar på andra länder med bra skolresultat – vad gör de annorlunda? Prata med lärarna – varför lämnar så många yrket? Varför orkar de inte med miljön i skolan? Om lärarna inte orkar hur ska eleverna orka? Ska vi byta skolplikten mot läroplikt? Var inkluderingen av barn med npf-diagnoser bra? Eller behöver vi utvärdera och göra om och göra rätt? Det finns så många saker att utvärdera i svensk skola, men den debatten för vi inte – för just handlar allt bara om att det fria skolvalet och friskolorna är ett problem. Vi måste börja fokusera på rätt saker.

Vi behöver också se över hela familjepolitiken och börja titta på hur vi låter våra barn växa upp i Sverige. Får små barn det de behöver för att må bra och utvecklas bra? Vilken effekt har förskolan på barn? Vad händer med barn som får tillbringa 40-60 timmar varje vecka i stora barngrupper med få personal? Hur agerar barnen som gått i stora barngrupper, långa dagar från tidig ålder när de kommer till skolan? Vad visar forskningen? Ska vi verkligen bara ha förskola till alla barn, eller ska vi ha alternativ eftersom barn är olika. Från vilket ålder ska vi ha skolplikt – är tre år som regeringen föreslagit verkligen en bra ålder och så vidare.

Jag skulle med andra ord vilja lyfta tre olika punkter kring skolan:

1. Integrationsproblemen
2. De övergripande politiska ramarna för lärarnas arbete
3. Familjepolitiken

Det är den diskussion vi ska föra om vi vill åstadkomma en förändring, enligt min mening. Sedan behöver man inte hålla med mig, men då kan man lugnt, sansat och nyanserat berätta varför. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Föräldraupproret

Läs också:

Redan på 1970-talet varnades det för sjunkande läsförståelse och allt mer stök


Segregationen beror på migrationspolitiken, inte på friskolorna

Luleåläraren möter dagligen elever som drabbats av hedersförtryck

Anna Dahlberg: Är det jag som är skolsegregationen

Filipstad splittrar klasser och mixar elever för att bryta skolsegregationen

Kommunala skolor är inte underfinansierade

80-talsnostalgin hotar valfriheten

Sverige landet med lärarlösa lektioner och ständiga grupparbeten: Självständigt lärande ger sämre läranderesultat

Skolkritikerna bottenlöst okunniga om företagande

Det fria skolvalet är bra och bryter segregationen


Elevernas uppgift är inte att producera jämlikhet

När elevernas utbildning inte är det viktiga

Den svenska DDR-skolan

Svenska skolan skulle förberedas för socialismen

Skolan sitter fast i 70-talets politik

Sverige har förstört sitt skolsystem

När oliktänkande förföljs på ett aggressivt sätt

Vältra inte över problemen på kuddflickorna

Friskolorna har fler elever i åtgärder

LO ger en falsk bild av friskolornas vinstuttag

Redan år 2004 talades det om en svensk skola i kris:
”Att förvildade skolgårdar och klassrum är mentalt nedbrytande säger sig självt. Men i sitt bidrag ger de medicinska forskarna Peter Währborg, Carl-Gerhard Gottfries och Rolf Ekman hjärtskärande exempel på hur oro, aggressivitet och brist på ordning dessutom kräver en fysiologisk tribut.Förr sprakade högskolor av nyfikenhet, debattglädje och originalitet. Vad har hänt? Rättsvetenskaparen Leif Alsheimer menar att vuxenvärlden – ”föräldrar och ett politiserat skolsystem” – svikit sitt ansvar att förmedla kultur till kommande släktled. Han berättar om ett program kallat ”En bildningsresa” som i sex år bedrivits på Handelshögskolan i Jönköping i syfte att vidga vyerna och lappa igen de värsta hålen i fråga om allmänbildning, litterär orientering och etisk medvetenhet.”