Skolan har problem – men friskolorna är inte orsaken

Foto: Pixabay

Påhoppen mot de som försöker nyansera problemanalysen av skolans kris följer samma mönster på twitter, där syftet är att tysta alla som försöker diskutera lösningar. Det är drev, personliga påhopp, tillmälen och ständiga halmgubbar för att strypa diskussionerna och få alla att rätta in sig i ledet. Det fungerar inte längre. Skolfrågan måste kunna lyftas och människor måste fritt kunna vända och vrida på problemen, bolla med tankar och idéer och sedan komma med förslag på lösningar.

Nyligen gav jag mig in i debatten kring skolkrisen på twitter (som är en liten ankdamm som de flesta undviker, jag vet). Då hände något riktigt intressant. Först blev jag blockad av tankesmedjan TS Balans grundare Marcus Larsson, när jag vägrade rätta in mig i ledet och hålla med om hans problemanalys av skolan. (Vi har följt varandra i flera år och så länge jag bara gillade inläggen gick det bra). När jag skrev om att jag blivit blockad av honom, fick jag en liten intensiv svans av mestadels anonyma konton efter mig. En del skrev någorlunda balanserat medan andra hela tiden försökte göra halmgubbar, flytta fokus och påstå att de delade fakta som jag inte tog till mig. Jag delade också fakta men det var: ”fel avsändare”, ”part i målet”, ”inte vetenskapligt”, ”inte statistik” och så vidare. Sedan började vissa ösa tillmälen över mig. Jag var knäpp, en lögnare och jag måste ha gjort något fruktansvärt hemskt för att bli blockerad av Marcus Larsson. Som en följare skrev:

”Du måste gjort något extremt illa och osmakligt om du blivit blockad av Marcus. Han blockar i princip ingen.”

Ja, jag hade en annan åsikt och ville nyansera hans problemanalys, som jag inte höll med om…

Några twittrare försökte ihärdigt visa mig att frälsningen var nära, bara jag läste vad tankesmedjan TS balans skrivit. Nu till det riktigt intressanta för det här följer samma mönster när man inte ansluter sig. Först påhopp, osanna påståenden och halmgubbar och sedan leta efter något att använda mot mig som person. Lyckan var fullständig när de googlade och hittade att jag precis klivit in som ersättare i skolnämnden i Solna. Inte någon hemlighet, bara att googla liksom. Nu blev jag per omgående ”skolpolitiker” också (och fy och skäms på mig), trots att jag lite försynt förklarade att jag twittrar privat och precis klivit in som ersättare. ”Men du drivs ju av en ideologi”, blev svaret snabbt. ”Och du kritiserade Marcus Larsson för att ha en ideologisk agenda. Fyyyy!”. Ja, när han blockade mig från vidare diskussioner, skrev jag att han har en ideologisk agenda. För det har han. Och jag är superduper tydlig med att jag själv har det också.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att min ideologiska agenda är valfrihet. Något jag kämpat för under mina snart 20 år som ideellt arbetande för valfrihet i familjepolitiken. Och detsamma gäller skolan. Barn är olika, så vi ska självklart ha valfrihet. Sedan kan man absolut diskutera förbättringsområden kring friskolereformen, men att friskolorna ska upphöra att vara vinstdrivande, köper jag inte. Innan friskolereformen var det plånboken som fick styra vilka skolor föräldrar kunde välja till sina barn. Det fanns några få privatskolor med skyhöga terminsavgifter, som bara välbeställda kunde välja. Idag följer skolpengen barnet och alla kan välja oavsett storlek på plånboken, men man måste ställa sig i kö. Innan det fria skolvalet kunde man inte heller välja en annan skola, utan var tvungen att flytta till ett annat område/stad, om man behövde/ville byta. Då gällde enbart närhetsprincipen.

I veckor har jag följt den onyanserade debatten på twitter där framförallt Internationella Engelska Skolan, IES, blivit en måltavla, men även friskolor överlag. Jag tänker som så att väldigt många arbetar inom IES och så många har sin barn där. Det kan inte vara kul att läsa allt som påstås om glädjebetyg, hyresrabatter och underbetalda lärare. Att skolan går med vinst verkar vara det som triggar det hela. Jag tog därför fram en artikel av Marcus Larsson: ”Så kan friskolorna ge ägarna en rekordutdelning”. Enligt Marcus Larsson genererar friskolorna allvarliga konsekvenser för den svenska skolan. I det här sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor och 15 procent i friskolor.

I artikeln om hur friskolorna skadar den kommunala skolan, skriver Marcus Larsson att IES har lägre lönekostnader, genom färre lärare och lägre löner. Men om nu skolan levererar bra undervisning och har en bra skolmiljö som gör att lärarna vill arbeta där, så är det väl deras ensak vad de accepterar i lön och föräldrarnas ensak vilken lärartäthet de accepterar. Jag ser inte problemet. Det vi har problem med i skolkrisens Sverige är miljön i många kommunala skolor, där lärarna misshandlas av elever och hotas av föräldrar. Då spelar lönen inte någon större roll.

Sedan det här att IES går med vinst är ju inte ett problem så länge de levererar bra utbildning för den skolpeng de får. Det är väl ett större problem när kommunala skolor inte håller budget och skattebetalarna får stå för notan.

Skolpengen följer dessutom eleven. Alla har rätt att ställa sig i kö till IES som alltså tar emot ett brett utbud av barn från varierande bakgrund. De kan inte neka något barn att få gå där. 38 procent hade utländsk bakgrund 2018/2019 i IES, jämfört med 25 procent i övriga skolor. Segregationen är en annan sak som kritiken ofta handlar om, men skolor som IES visar på motsatsen.

Synar man tesen att friskolorna kan spara pengar och ha lägre lärartäthet ”genom ett mindre resurskrävande elevunderlag”, så framträder en lite annan bild. Marcus Larsson baserar sitt resonemang på att välutbildade föräldrar förväntas ha barn med färre diagnoser. Vilket då skulle betyda att det är vanligare bland lågutbildade att ha barn med diagnoser. Nu finns det ju i och för sig många olika diagnoser inom området npf och hur olika diagnoser fördelas beroende på utbildningsbakgrund har jag inte hittat någon statistik över. Det jag hittat är studier som sägs visa att ADHD är vanligare hos barn i fattiga familjer. Samtidigt visar andra studier att barn födda i december har högre risk att få en ADHD-diagnos. Det verkar också stämma med statistik från USA som visar att yngre barn fick ADHD-medicin för att de var omogna, snarare än att de hade ADHD.

Det finns så mycket motsägelsefulla fakta och bilden är med andra ord så komplex att jag inte anser att man kan dra så enkla slutsatser som att friskolorna har mindre resurskrävande elevunderlag. Om tiden på året man är född avgör om man får en diagnos, så stämmer ju inte tesen att det är föräldrarnas utbildningsnivå som är orsaken. Sedan är frågan vilken miljö som är bäst för barn med npf. Många friskolor erbjuder en miljö med tydlig struktur och tydliga regler och studiero, vilket passar barn med npf utmärkt, så i rätt skolmiljö fungerar ofta ”resurskrävande” barn bättre och behöver inte extrastöd på samma sätt.

Ett annat påstående i artikeln handlar om att elever som har svårt för språk inte söker sig till IES, ”då bara undervisning på svenska kan vara svårt nog”, enligt Marcus Larsson. Likväl kan ju många som har invandrarbakgrund valt att söka sig till IES för att hälften av undervisningen är på engelska, samtidigt som de då har svårare för undervisningen på svenska vilket gör dem mer resurskrävande. Summa summarum många påståenden som ska syfta till att ge bilden av att IES har så ”lätta” elever, men ingenting som styrker den tesen på riktigt i Marcus Larssons resonemang.

Sedan lyfter han att Skapaskolan i Huddinge tänker sortera bort elever som inte klarar skolans krav, genom att testa deras kunskaper i digitalt skapande. Och får det återigen att låta som friskolor per automatik alltid hittar vägar att välja ut ”lätta” elever, samtidigt som de sorterar bort andra, för att maximera vinsten genom att kunna ha färre lärare. Men alla skolor med skapande verksamhet brukar ha en form av inträdesprov. Det är inga nyheter, utan något som även musikskolor som Adolf Fredrik har. Men vad säger att en elev är ”lätt” bara för att den är duktig på digitalt skapande och fått godkänt på inträdesprovet? Inget. Det är återigen en slutsats utan vetenskaplig grund. Men han är ändå inte sen att sätta bilden i slutklämmen:

”Om vi vill att elever med goda förutsättningar ska gå i aktiebolagsdrivna skolor och elever med sämre förutsättningar i kommunala skolor, kan vi som enda land i världen fortsätta med skolmarknadsexperimentet. Anser vi däremot att det är dåligt att sortera barn redan i skolåldern måste möjligheten att göra vinst på skolor tas bort”.

Den slutsatsen ger sken av att alla elever med goda förutsättningar sorteras in i friskolor och de med sämre förutsättningar hamnar i kommunala skolor. Det betyder alltså att vi idag har 85 procent elever med sämre förutsättningar i den kommunala skolan och 15 procent med goda förutsättningar i friskolor. Det säger sig självt att det här är en väldigt osannolik beskrivning. Men kritiserar man det här och vill nyansera debatten, så får man räkna med att ett drev startar utan dess like. Det intressanta också är att många kontaktat mig och tackat för att jag lyft det här. De upplever själva att det inte går att skriva något på twitter, då det slutar precis på samma sätt som det gjorde för mig. Jag tycker det är så trist. Vuxna människor som dessutom arbetar i den Kommunala skolan och som agerar med ren mobbning.

Läget är dessutom allvarligt i Sverige nu. Så många kommuner går med stora underskott och klarar inte välfärden. I Vilhelmina kommun så är läget så illa att de tänker stänga ner skolor. När så många kommuner går på knäna blir det ännu viktigare att skolor inte drar över budgeten med stora summor, vilket händer av och till i vissa kommunala skolor, eftersom kommunen ändå skjuter till mer pengar. Att i det läget kritisera att friskolor som håller budget bara för att de gör en vinst, visar hur fel fokus ligger i den här frågan.

Ska vi lösa skolans kris och klara välfärdsuppdraget för skolan nu när så många kommuner går med stora underskott, så måste fokus ligga på rätt saker. Bilden av vilka förändringar som måste genomföras är väldigt komplex och för att kunna göra en korrekt problemanalys behöver debatten föras sansat, balanserat och nyanserat, utan personliga påhopp. Lyckas vi med det framöver är mycket vunnet.

Madeleine Lidman
Mamma som arbetat för valfrihet i snart 20 år
Skriver och twittrar privat

Läs också:

Glöm inte faktorerna omognad och psykosociala svårigheter

Engelska skolan: ”Vi sätter inte glädjebetyg”

 Så kan friskolorna ge ägarna rekordutdelning 

Valfrihet i skolan minskar segregationen

Privatskolor

Friskolorna har tuffare villkor för sin verksamhet

Fortsatt stora skillnader i skolors betygssättning.

Det finns många skolor där en stor del av eleverna får högre betyg än provbetyg och det finns många skolor där de flesta elever får samma eller lägre betyg än provbetyg.

För första gången kan Skolverket påvisa omfattningen av relativ betygssättning, det vill säga att betygssättningen på skolorna utgår ifrån den genomsnittliga prestationsnivån hos eleverna på den egna skolan. Det innebär att det i genomsnitt är svårare att få ett högre betyg än provbetyg för en elev som går i en skola med många högpresterande elever jämfört om eleven gått i en skola med lägre genomsnittlig prestationsnivå. Den relativa betygssättningen är omfattande. Den kan förklara omkring 30 procent av de totala skillnaderna i skolors betygsättning i förhållande till de nationella proven.
Det finns fristående skolor som är restriktiva i sin betygssättning och det finns kommunala skolor som är generösa, men i genomsnitt visar analysen att fristående skolor är mer generösa i betygssättningen i förhållande till de nationella proven. Skillnaden i betygssättning mellan fristående och kommunala skolor kan dock bara förklara en mycket liten del, omkring 1,5 procent, av de totala skillnaderna i betygssättning mellan skolor.

Läs mer >>