friskolor, Skola, skoltwitter, valfrihet

När lärare och journalister beter sig som regelrätta mobbare, havererar skoldebatten helt

Skärmdump från twitter

Det är inte lätt att skriva på skoltwitter och ha en annan åsikt än valfrihetsmotståndarna, det är uppenbart för de allra flesta. Många skriver över huvud taget inte om de har en annan åsikt och många har lämnat #skoltwitter helt. Den som framför en annan åsikt råkar ut för regelrätt mobbing å det grövsta, där personen ifråga utsätts för karaktärsmord, smutskastas och jagas bort från debatten.

Kärnan i motståndet mot friskolorna ägnar sig också hela tiden åt påhopp på enskilda skolor och deras företrädare. Samtidigt brottas svensk skola med stora problem – som regeringen dessutom försöker mörka. (Se PISA-haveriet).

Vissa journalister agerar dessutom på ett sätt som blir mer aktivistiskt än journalistiskt och det tycker jag absolut att man ska kunna påtala, vilket jag också gjorde till Jenny Maria Nilsson som har sin plattform på Aftonbladet samt en del andra tidningar. I en artikel går hon hårt åt grundarna av Internationella Engelska skolan (den ständiga syndabocken för allt) och jag skrev därför:
”Det stora problemet är när journalister blir aktivister. Den förföljelse ni ägnar er åt av en välfungerande friskola som IES är anmärkningsvärd. Vi har allvarliga problem i många kommunala skolor. Där borde fokus vara. Hur vi löser dessa problem (inte hur man ska sänka IES).”

Men det föll som vanligt inte i god jord att ha en annan åsikt. Snabbt kontrade Jenny Maria Nilsson med: ”Är det inte arrogant att du som både har en ideologi & ekonomiska intressen att försvara, ska avgöra vilka problem med skolan som journalister har rätt att skriva om?”

När jag frågade vilka ekonomiska intressen jag har, blev det tvärtyst. Först ett dygn senare kom ett krystat svar, (trots att hon hängde i tråden hela tiden och gillade andras påhopp på mig): ”Driver du inte Nyboda Pedagogiska Omsorg? Det är inget fel att ha en enskild firma. Jag bara påpekar det.”

Trots att jag svarade att Nyboda Pedagogiska Omsorg aldrig startat och att det handlade om att jobba som dagmamma, så bara fortsatte hon mala på om att jag driver ett omsorgsföretag i inlägg efter inlägg. (Om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir det en sanning – verkar devisen vara). Var i hela friden finns kopplingen dessutom med att jobba som dagmamma och hennes påstående att jag har ”ekonomiska intressen att försvara” i skoldebatten? Hon försöker blanda bort korten genom att köra guilt by association. Sedan fortsatte hon med påståenden om att jag har politiska intressen, trots att jag är inte politiker. (Jag har tidigare suttit som ersättare en kort period, men inte nu vilket man lätt kontrollera). Inte heller har jag någonsin presenterat mig som politiker, vilket hon också hävdat. Lögn på lögn på lögn.

Jag vet att många betraktar Lidman som en foliehatt…


För att verkligen bildsätta mig negativt spädde hon också på med lite inlägg i stil med: ”Jag vet att många betraktar Lidman som en foliehatt…” (jaha, gör de?) och sedan fortsatte hon med att flytta fokus från det inlägg jag ursprungligen reagerade på, till något helt annat och skriver: ”Men det hon kallar förtal är alltså att jag nämner att hon är politiskt engagerad och har en enskild firma inom omsorgsområdet”.

Typ, nej. Här gör hon en klassisk halmgubbe. Jag kritiserade att hon skrev att jag har ”ekonomiska intressen att försvara” i skoldebatten och skrev ett inlägg om att förtal är fel väg att gå. Ett inlägg som jag delade och taggade henne i. Men hon valde att göra en halmgubbe och påstå att det handlade om något annat och kontrade med ”hon förstår inte bättre. (Härskartekniker) Det finns naturligtvis tekniker för att undvika seriösa debatter: Härskartekniker, gaslighting och halmgubbar och guilt by association. Det är ganska obehagligt att råka ut för samtliga bara för att man framför en åsikt i en debatt.

Men det här är en genomgående trend på skoltwitter och därför blir det lite extra lustigt när någon skriver: ”Fundera lite, Madeleine, varför du är den enda i kommentarstråden som ogillar vad Jenny skrivit.”. Om någon på allvar efter det jag berättat här fortfarande undrar. Svaret är så klart: Vill du inte råka ut för regelrätt mobbing och karaktärsmord på skoltwitter, så framför inte en annan åsikt. Så kan man naturligtvis agera, men särskilt demokratiskt är det inte.

Du är helt jävla vidrig, fy faan vilket as du är, du äcklar mig, jävla galning


Jenny Maria Nilsson har som sagt sin plattform på Aftonbladet och även i andra tidningar samt närmare 10 000 följare på twitter. Jag är en vanlig mamma med drygt 500 följare på twitter, utan någon plattform alls. Ändå slår hon med stora släggan mot mig och bara fortsätter och fortsätter att sprida osanningar. Allt det här triggar så klart hennes svans som går på mig grovt, som ett anonymt konto skriver (som Jenny Maria Nilsson så klart följer och man stilla undrar vem som EGENTLIGEN ligger bakom det med tanke på det känslomässiga inlägget): ”Du är helt jävla vidrig, fy faan vilket as du är, du äcklar mig, jävla galning”.

Om ni inte blivit avskräckta hittills för att skriva på skoltwitter så förstår ni nog vidden nu… Jag har sett lärare bete sig som regelrätta mobbare och journalister som hakat på. Men att sänka skoldebatten till den nivån, gynnar inte någon och allra minst barnen. Ska vi göra något åt krisen i skolan så måste vi få en sund skoldebatt med många olika röster och förslag på lösningar. Och steg ett för att nå dit är att valfrihetsmotståndarna tar och skärper till sig, lägger av med mobbningsfasonerna i skoldebatten, börjar bete sig vuxet, accepterar att fler röster får höras.

Madeleine Lidman

Föräldraupproret

Läs också:

Marcus Larsson på TS Balans: ”Du är en så vedervärdig debattör”.

Konspirationsteorier stjäl fokus från PISA-framgång

Skola

SvD:s podd tydliggör agenda hos valfrihetsmotståndare

Rektor Linnea Lindquist. Skärmdump från Aktuellt

Debatten på skoltwitter har länge dominerats av några få valfrihetsmotståndare, med mängder av anonyma konton som följer och gillar allt de skriver. När oliktänkande drevats eller blockats bort ur debatten har bara valfrihetsmotståndarna blivit kvar. Men äntligen börjar debatten att nyanseras.

Nu hörs fler röster i debatten på #skoltwitter. I SvD:s podd Ledarredaktionen diskuterar man likvärdigheten i skolan, och det fria skolvalets påverkan på den. Gäster är Linnea Lindquist, författare i skolfrågor och rektor på Hammarkullskolan i Göteborg, och PM Nilsson, politisk chefredaktör på Dagens industri. Ivar Arpi leder podden.

Mitt tips är att alla som är intresserade av skolfrågor lyssnar till det här avsnittet. Där blir det uppenbart hur starka krafter vill använda barn som en integrationsåtgärd, samt hur fullständigt fel det är. PM Nilsson har i en Ledare i Dagens Industri, DI, redan tidigare tydliggjort hur han ser på den åtgärden i artikeln ”Det är inte elevernas sak att producera jämlikhet”:

I podden är Linnea Lindqvist, rektor på Hammarkulls skola tydlig med att hon anser att det absolut viktigaste förslaget i Åstrands utredning, är att minska skolpengen till friskolorna ”och det måste drivas igenom”.

PM Nilsson svarar klockrent i podden:  

”Det är ändå intressant att du och dina gelikar vill minska anslagen på vissa skolor istället för att säga att man ska höja anslagen på din skola.
Det du skulle säga till Göteborgs kommun är att ni måste ha mer pengar. Det är ju det viktigaste. Det andra du borde säga är att du likt ett kustjägarkompani har den tuffaste uppgiften i hela skolsverige och därmed den svåraste och därmed den coolaste och du betalar bäst och du ska ha de bästa lärarna och det här ska lyckas.

Lägg ner det här gnället på era konkurrenter och på friskolor. Det är ju inte det som är problemet. Problemet har du framför fötterna och det är du och dina kollegor som ska lösa det.

Lägg ner det här gnället på era konkurrenter och på friskolor. Det är ju inte det som är problemet. Problemet har du framför fötterna och det är du och dina kollegor som ska lösa det. Den här fixeringen vid andra gör och vad privata alternativ gör och vad elever funderar på vad de ska välja istället, leder ju bara fel. Det är du som har uppgiften i dina händer. Det är där du ska ha din koncentration.”

Nu har jag blivit blockerad av flera av de tongivande i debatten mot valfrihet: Linnea Lindquist, rektor på Hammarkullens skola, Filippa Mannerheim, journalist och lärare samt Jonas Vlachos, nationalekonom och debattör, när jag inte stämde in i hyllningskören. Tyvärr kan jag inte vara med i deras inlägg på twitter. Men spännande att fler röster kommit in i debatten hur som helst och de är inte lika lätta att blockera och avfärda som en vanlig liten mamma. Alltid något.

Madeleine Lidman

Läs också:

Filipstad använder barn som integrationsåtgärd

Elevernas uppgift är inte att producera jämlikhet

Det fria skolvalet driver inte på segregationen

friskolor, Skola, valfrihet

Rabiat ton på skoltwitter hindrar viktig skoldebatt

Foto: Pixabay

Jag förstår att många lärare har det tufft i skolan och är desperata och jag delar synen att vi måste göra något omgående. Men jag delar inte problembilden eller hur skolans problem startade. Med ålderns rätt så har jag perspektivet och jag har gått i den svenska flumskolan på 70-talet. Jag är väl medveten om alla idéer som sköljde över svensk skola vid den här tidpunkten och hur uppdraget ändrades från att lära ut viktig kunskap till att istället ha fokus på indoktrinering.

Den stora försämringen i svensk skola började inte med friskolereformen som valfrihetsmotståndarna hävdar, den började på 1970-talet, efter ett antal reformer på 60-talet. På 70-talet åkte lärarna till DDR för att utbildas i det ”rätta tänket” som sedan skulle implementeras hos barnen. Intressant också är att man i andra änden såg till att genomföra förändringar för att montera ner familjen så att barnen skulle placeras i statens vård allt tidigare.

Men det finns många med gedigen forskningsbakgrund som inte tycker som valfrihetsmotståndarna, du hittar dem bara inte på skoltwitter. Inger Enkvist har till exempel bidragit på ett bra sätt till att tydliggöra hur skolans förfall började, men henne har valfrihetsmotståndarna jagat bort från debatten med sin vanliga taktik med hårda personliga påhopp på den som framför en annan åsikt. Det är synd för hon är en röst jag saknar. Jag saknar även forskarna med en mer nyanserad bild av problemen, huvudmännen för friskolorna, lärarna i friskolor och framförallt föräldrar med barn i friskolor. Och så barnens röster. De barn som fått en helt annan chans när de lämnat en skola som inte tog tillvara på deras studiemotivation.

Susanne Nyström ställde en fråga på skoltwitter om vilka åtgärder jag föreslår. Den första åtgärden borde vara att ta fram en vettig problemanalys. Det finns en mängd människor där ute med bra kunskaper och insikt, men idag hörs bara den en sidan – valfrihetsmotståndarna. Varför är det så? Kanske för att skolfrågan kapats av de som egentligen har en ideologisk agenda där det är vinsten i friskolorna som är det som stör dem mest. Deras bildsättning är att alla problem i den kommunala skolan beror på att friskolorna gör en vinst och att den kommunala skolan har ”dränerats på resursstarka elever”. Friskolorna har fått alla lätta elever vars föräldrar har en högre utbildningsnivå och kvar i de kommunala skolorna blir elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och som därmed kräver mer pengar och mer resurser.

I själva verket går 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola. Bland de kommunala skolorna finns det självklart skolor som har stora problem, men verkligen inte alla. Friskolorna får heller inte alla lätta elever, som valfrihetsmotståndarna hävdar. Friskolorna har fler elever i åtgärder (om man räknar bort den quick fix som många kommunala skolor använder sig av för att nyanlända elever ska klara godkänt betyg – undervisning på det egna modersmålet). Det är bristen på nyanser som stör mig. Jämför man utbildningsnivån hos föräldrar med barn i friskola kontra föräldrar i kommunala skolor, så har friskoleelevernas föräldrar lite högre utbildningsnivå. Men vem som helst förstår att det skiljer sig åt mellan skolor, stadsdelar och kommuner och även föräldrar med hög utbildningsnivå kan ha barn som behöver stöd.

På senare tid har det dock börjat spridas en lite annan bild hos valfrihetsmotståndarna, det är egentligen andelen nyanlända det handlar om och barn från ”utsatta områden”. Det är därför valfrihetsmotståndarna hela tiden återkommer till det här pratet om att vi måste ha ”rätt mix” av elever för att lösa problemen i problemskolor. Elever ska hindras från att lämna en skola med många nyanlända, eftersom de nyanlända måste få en chans att lära sig språket, som Linnea Lindquist, rektor för Hammarkullens skola hela tiden skriver.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar.

Här har vi systemfelet. Vi pratar inte om verkliga problem utan försöker diskutera genom generaliseringar och omskrivningar. På kort tid har vi tagit emot en så stor mängd nyanlända att vi inte klarar av integrationen i vissa skolor. Nyanlända vill naturligtvis bosätta sig där de har vänner och släkt. Det skapar segregerade områden och det blir problem i skolorna. Men varför blir det problem? Någonstans där borde vi sätta fokus. Vi ska inte diskutera vare sig valfrihet, friskolor, fritt skolval, att elever ska återbördas till problemskolor, hindras från att lämna, eller att vi ska bussa svenska elever till skolor med stor andel nyanlända, eller vice versa. Vi ska börja prata om vilka insatser som behövs för att få en välfungerande skola även för nyanlända elever och elever från utsatta områden. Vi måste lyfta frågan på ett sansat sätt, vända och vrida på problemet, bolla med tankar och idéer och komma med förslag på lösningar. Det är prio ett.

Sedan har vi ett problem för övrigt med svensk skola, frikopplat från integrationsfrågan, där det handlar om alla dessa ständiga nya politiska beslut som lanseras ungefär vart fjärde år. Men ligger fokus verkligen rätt? Blev det nya betygssystem bra? Har digitaliseringen lett till ökade kunskaper? Innan nya beslut hela tiden pumpas ut kanske det är läge att utvärdera de som redan genomförts. Om vi tittar på andra länder med bra skolresultat – vad gör de annorlunda? Prata med lärarna – varför lämnar så många yrket? Varför orkar de inte med miljön i skolan? Om lärarna inte orkar hur ska eleverna orka? Ska vi byta skolplikten mot läroplikt? Var inkluderingen av barn med npf-diagnoser bra? Eller behöver vi utvärdera och göra om och göra rätt? Det finns så många saker att utvärdera i svensk skola, men den debatten för vi inte – för just handlar allt bara om att det fria skolvalet och friskolorna är ett problem. Vi måste börja fokusera på rätt saker.

Vi behöver också se över hela familjepolitiken och börja titta på hur vi låter våra barn växa upp i Sverige. Får små barn det de behöver för att må bra och utvecklas bra? Vilken effekt har förskolan på barn? Vad händer med barn som får tillbringa 40-60 timmar varje vecka i stora barngrupper med få personal? Hur agerar barnen som gått i stora barngrupper, långa dagar från tidig ålder när de kommer till skolan? Vad visar forskningen? Ska vi verkligen bara ha förskola till alla barn, eller ska vi ha alternativ eftersom barn är olika. Från vilket ålder ska vi ha skolplikt – är tre år som regeringen föreslagit verkligen en bra ålder och så vidare.

Jag skulle med andra ord vilja lyfta tre olika punkter kring skolan:

1. Integrationsproblemen
2. De övergripande politiska ramarna för lärarnas arbete
3. Familjepolitiken

Det är den diskussion vi ska föra om vi vill åstadkomma en förändring, enligt min mening. Sedan behöver man inte hålla med mig, men då kan man lugnt, sansat och nyanserat berätta varför. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Föräldraupproret

Läs också:

Skolans förfall syntes redan på 70-talet (skolpolitikerna struntade i larmrapporterna)


Politiken som förstörde skolan

Lärarutbildningen som en orsak till problemen i skolan

Redan på 1970-talet varnades det för sjunkande läsförståelse och allt mer stök


Segregationen beror på migrationspolitiken, inte på friskolorna

Luleåläraren möter dagligen elever som drabbats av hedersförtryck

Anna Dahlberg: Är det jag som är skolsegregationen

Filipstad splittrar klasser och mixar elever för att bryta skolsegregationen

Kommunala skolor är inte underfinansierade

80-talsnostalgin hotar valfriheten

Sverige landet med lärarlösa lektioner och ständiga grupparbeten: Självständigt lärande ger sämre läranderesultat

Skolkritikerna bottenlöst okunniga om företagande

Det fria skolvalet är bra och bryter segregationen


Elevernas uppgift är inte att producera jämlikhet

När elevernas utbildning inte är det viktiga

Den svenska DDR-skolan

Svenska skolan skulle förberedas för socialismen

Skolan sitter fast i 70-talets politik

Sverige har förstört sitt skolsystem

När oliktänkande förföljs på ett aggressivt sätt

Vältra inte över problemen på kuddflickorna

Friskolorna har fler elever i åtgärder

LO ger en falsk bild av friskolornas vinstuttag

Redan år 2004 talades det om en svensk skola i kris:
”Att förvildade skolgårdar och klassrum är mentalt nedbrytande säger sig självt. Men i sitt bidrag ger de medicinska forskarna Peter Währborg, Carl-Gerhard Gottfries och Rolf Ekman hjärtskärande exempel på hur oro, aggressivitet och brist på ordning dessutom kräver en fysiologisk tribut.Förr sprakade högskolor av nyfikenhet, debattglädje och originalitet. Vad har hänt? Rättsvetenskaparen Leif Alsheimer menar att vuxenvärlden – ”föräldrar och ett politiserat skolsystem” – svikit sitt ansvar att förmedla kultur till kommande släktled. Han berättar om ett program kallat ”En bildningsresa” som i sex år bedrivits på Handelshögskolan i Jönköping i syfte att vidga vyerna och lappa igen de värsta hålen i fråga om allmänbildning, litterär orientering och etisk medvetenhet.”