Friskolornas riksförbund har låtit analysera Skolverkets statistik om slutbetyg i årskurs 9. Resultatet presenteras i rapporten ”Behörighet till gymnasiet” och visar att 15 procent av landets grundskoleelever inte når gymnasiebehörighet, vilket är ett stort misslyckande som riskerar att väsentligt försvåra för dessa elever att komma ut i arbete. Trots allvaret i rapporten handlar skoldebatten fortfarande enbart om friskolor.
I hela 113 kommunala skolor runt om i landet lämnade över 30 procent av eleverna grundskolan utan gymnasiebehörighet. Att så många högstadieskolor runt om i landet inte förmår ge sina elever den framtid de förtjänar är ett underbetyg för svensk skola, säger Ulla Hamilton, VD på Friskolornas riksförbund.
Det ser dock inte lika illa ut i alla kommuner. I rapporten ”Behörighet till gymnasiet” framgår det att till exempel Falun tycks ha en god skolkultur – där klarar sig elever i kommunala och fristående skolor ungefär lika bra. En framgångsrik skola handlar om ledarskap och organisation och om hur resurserna används, vilket ofta är viktigare än att få mer pengar enligt forskning.
I Göteborg däremot finns det 15 kommunala skolor där mer än 30 procent av eleverna saknar gymnasiebehörighet. Det kan jämföras med Stockholm, där endast är fyra kommunala skolor har mer än 30 procent av eleverna som saknar gymnasiebehörighet.
Alldeles för många skolor och kommunala skolhuvudmän uppvisar resultat under all kritik. Dessa skolor riskerar att fungera som är utslagningsmaskiner, inte lärdomssäten. Flera av landets större kommunala huvudmän har skolor där mer än varannan elev saknar behörighet till gymnasiet. Dessa utmaningar i skolans värld måste upp på bordet och det är vad skoldebatten borde handla om.
Varför ser valfrihetsmotståndarna sina elever som ”svårare” att utbilda. Det känns som helt fel inställning. Jag ser återkommande hur de upprepar några saker: ”Friskolorna får alla ”lätta” elever, för deras föräldrar har bättre utbildningsbakgrund. Därför lyckas de barnen bättre i skolan.”
Till att börja med går 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor och 15 procent i friskolor. Sedan ser det naturligtvis väldigt olika ut i olika kommunala skolor, men den här bildsättningen de försöker ge att kommunala skolor dräneras på duktiga elever är missvisande. Jag förstår inte den här fixeringen vid utbildningsbakgrund. Det är som de vill likställa utbildningsbakgrund med hur eleven fungerar i skolan. Sämre utbildningsbakgrund = stökigare elever som har svårare att lära sig saker. Så kan man och får man inte döma barn.
Vissa går så långt att de pratar om att klasser måste ”mixas” med elever vars föräldrar har olika utbildningsbakgrund, ”för det finns studier som visar att då lyckas barnen bättre”. Är det verkligen studiemotiverade elever som ska ”dra” de andra eleverna? Är inte det lärarnas arbete att utmana varje elev att prestera sitt bästa? Och vad händer med de studiemotiverade eleverna? Lyckas de sämre? Ja, garanterat, eftersom de inte får de utmaningar de behöver i en klass där deras enda uppgift är att vara ”dragarbarn”.
Ibland undrar jag om inte vissa lärare hamnat i fel yrke. Borde de inte se varje barn och stötta varje barn att bli så bra som möjligt? Men de verkar inte tro på sig själva, utan sitter och surar över att ”friskolorna får alla ”lätta” elever, vi får bara de svåra så därför misslyckas vi”. Som Maria Jarlsdotter, tidigare rektor i en skola i Malmö skriver:
”Eleverna på friskola, kanske IES, byter plats med eleverna på bortvalsskola, t ex Hammarkullen. Skolinspektionen kollar resultaten. Eftersom det hänger på ledar- och lärarskicklighet och systematiskt kvalitetsarbete borde utgången vara given. Kontrollgrupp med blandade elever.”
Och Filippa Mannerheim lärare i en kommunal skola retweetar med kommentaren:
”Detta borde vi testa! Vad tror ni resultatet blir? Är friskolan så mycket bättre om den får överta majoriteten resurssvaga elever i behov av massivt stöd? Vad händer med frånvalsskolan om eleverna där blir resursstarka? Hänger det på lärarskicklighet eller något helt annat?”
Redan på förhand så verkar de tro att det inte kommer att gå. Att det framgångsrecept IES har bara gäller vissa elever – de vars föräldrar har en högre utbildning. Men vad är då framgångsreceptet för en lyckad skola?
Internationell forskning har visat att det finns tre framgångsfaktorer för bra klassrumsledarskap:
Det ska vara ett positivt klimat i klassrummet och lärare och elever ska känna varandra väl.
Läraren ska organisera arbetet effektivt så att så mycket tid som möjligt går till lärande.
Själva inlärningen ska fokusera på att utveckla elevernas förmåga att tänka.
Men i Sverige så tror alltså vissa lärare, (tillika tongivande i debatten mot det fria skolvalet och friskolorna) att de aldrig kommer att lyckas för de har ”fel” elever. Det här är problematiskt och det är också problematiskt att de i sin iver att bortförklara sitt eget ansvar, ägnar tid åt att dag ut och dag in hoppa på välfungerande friskolor i syfte att få bort dem. Nivån i debatten sjunker alltmer. Rektorn för Hammarkullens skola i Göteborg, Linnea Lindquist, twittrar till exempel när någon frågar efter hjälp med översättning till engelska:
Bildsättning genom smutskastning. Om och om igen kämpar de för att stämpla friskolor och även friskoleelever negativt, genom att twittra på den här nivån. Filippa Mannerheim målar även ut alla friskoleelever som att de går ut skolan, utan att kunna något eller ha lärt sig något, men ändå har skyhöga betyg. (Notera även ambivalensen. I ena stunden är friskoleeleverna duktigare för att föräldrarna har bättre utbildning. I nästa stund är de inte alls duktigare, utan sämre och har fått glädjebetyg).
Någonstans går ändå en gräns, men det här att utmåla friskoleelever som så mycket sämre är så lågt att jag inte finner ord. Sanningen är att friskoleelever har bättre resultat än kommunala skolor. Det blir lite som att de vill hämnas och straffa barnen genom att förstöra deras livschanser. Jag tycker inte om det sättet att debattera.
Sedan funderar jag lite stilla hur man ska kunna kliva ur den här dypölen som valfrihetsmotståndarna skapat för att istället få en sund debatt kring problemen i svensk skola. Den svenska skolan är i kris på många sätt och problemen började redan på 70-talet, när införandet av enhetsskolan enligt DDR-modell började få stort genomslag.
Men framförallt så måste vi stopp på det här synsättet som valfrihetsmotståndarna står för där de ser vissa elever som omöjliga redan från början, bara för att deras föräldrar har lägre utbildning. Alla barn har rätt att ses för de individer de är och ingen ska dömas ut på förhand.
Madeleine Lidman
Läs också:
Artikel om den låga nivån på skoltwitter och hur valfrihetsmotståndarna arbetar. Där @rektor_linnea – rektor på den kommunala skolan Hammarkullen, nu har tagit fram en mall med tips på hur man ska smutskasta välfungerande skolor som IES. Läs mer >>
Kommuner med många elever i friskolor når högre kunskapsresultat. I statistiken finns inga tecken på att valfriheten har inneburit en minskad blandning av elever. Begrepp som ”dragarbarn” blottlägger en människosyn som vi aldrig får acceptera. Läs mer >>
”Varje skolbarn måste vara ett mål i sig själv, inte ett redskap för att hantera politiska misslyckanden. När regeringen vill inskränka det fria skolvalet som en desperat integrationspolitisk åtgärd speglar det en människosyn där medborgarna existerar för staten och inte tvärtom.” Läs mer >>
”Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR. Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register.” Läs mer >>
Det är fascinerade att från åskådarplats se hur valfrihetsmotståndarna arbetar. En av de som tar täten i motståndet mot friskolor och det fria skolvalet är Linnéa Lindquist – ”rektor Linnéa”, rektor på Hammarkullsskolan F-3 i Angered. I veckan som gick så twittrade hon om att hon hade en sak att berätta: ”Sedan jag blev rektor på grundskolan för snart fem år sedan så har det hänt vid tre tillfällen att jag blivit uppringd av rektorer på fristående skolor som vill ha referens på elever som sökt deras skola.” Sedan följde en lång utläggning om hur friskolor hela tiden dränerar den kommunala skolan på resursstarka elever. Tweeten retweetades 1 800 gånger. Bildsättningen sattes direkt.
Lite stilla twittrade jag ett svar: ”Tre tillfällen? Under fem år? Vid en övergång kan skolor behöva ha kontakt med varandra för att underlätta.” Jag twittrade också och frågade om dessa elever sedan nekats plats i den skola de sökt till. (Då hade det ju bevisligen varit ett problem). Men nej då, DET var inte intressant i sammanhanget twittrade flera andra. Det intressanta var att någon förhört sig om en elev hade svårigheter.
Friskolor har ett kösystem, de får inte välja bort elever och om de gör det så ska det anmälas till Skolinspektionen. Någon twittrade därför och frågade rektor Linnea om hon anmält till Skolinspektionen. Jag kunde dock inte se något svar på det, vilket i så fall är förvånande. Varför har hon inte anmält?
När jag gav mig in i skoldebatten på twitter för några månader sedan, utsattes jag för enormt många personliga påhopp. Många satt och letade igenom nätet efter saker att försöka använda emot mig. Jag fick också kontakt med många som berättade att de på grund av alla personliga påhopp lät bli att ge sig in i skoldebatten och jag varnades även att jag skulle bli hårt åtgången om jag gjorde det. Och vem som helst som läser i dessa twitterflöden från valfrihetsmotståndarna kan se att de väldigt sällan får någon som nyanserar debatten och kommer med en annan åsikt.
i samma stund en skola får en elevflykt, så finns det redan allvarliga problem som inte åtgärdats
Det gav en obehaglig känsla med alla påhopp, men samtidigt är jag ju också intresserad av att svensk skola ska bli bättre, även om jag inte anser att problemen beror på friskolorna och det fria skolvalet. Och jag skulle kunna sitta i min lilla bubbla och bara diskutera med de som tycker likadant. Men då får jag knappast en bra helhetsbild av problemen. Sedan anser jag att i samma stund en skola får en elevflykt, så finns det redan allvarliga problem som inte åtgärdats. Min tanke är därför att vi måste gå till grunden med hur vi åtgärdar problemskolor, innan eleverna börjar lämna. Där vill jag ha fokus och i en demokrati måste ju också fler röster få höras.
Men tillbaka till hur ett twitterinlägg kan spridas vidare och bli en sanning om att ”alla friskolor sorterar bort alla elever som inte är högpresterande”. (För friskolorna bryr sig ju inte alls om barnen, bara om att tjäna pengar, enligt valfrihetsmotståndarna). Rektor Linnéa twittrar alltså att hon under en femårsperiod blivit kontaktad av friskolor angående tre elever, som ställt frågor om barn som ska börja hos dem. När Aftonbladet sedan skriver om det låter det så här:
”Lågstadierektorn Linnea Lindquist har flera gånger blivit uppringd av andra skolledare, som vill ha referenser på hennes tidigare elever. – De vill veta om det är en elev som kräver mer resurser, säger hon.”
Flera gånger… Men märk väl också att det inte någonstans står det sedan att dessa elever sedan blev nekade en plats i någon skola. Och helt plötsligt står det om att hon NYLIGEN blivit uppringd. Inte som hon själv twittrat att ”hon blivit kontaktad tre gånger under fem års tid”. Sakta men säkert börjar saker och ting förändras i berättelsen för att ge en viss bildsättning. Aftonbladet har även pratat med en annan rektor som fått en fråga från en ”kommunal prestigeskola”, om en ”elev som hade dyslexi”.
Här nämns fyra elever och inte någon vet om de sedan inte fick plats i den skola som begärt mer information. Egentligen är det därmed en icke-nyhet. Först om det går att säga att en elev inte får en plats sedan skolan frågat mer om vilka resurser eleven eventuellt behöver, så är det ett problem. Men det är fortfarande ett problem som i så fall ska hanteras genom att det hela anmäls till Skolinspektionen. Inte genom att få bort alla friskolor, eller alla ”kommunala prestigeskolor”.
Men att friskolorna, det fria skolvalet eller friskolesystemet skulle vara orsaken till enskilda kommunala skolors problem, det köper jag inte.
Jag har inte följt skoldebatten särskilt länge och jag gör det som vanlig mamma i egenskap av en mamma som vill ha valfrihet. Jag ser en enorm frustration hos många av de lärare jag följer. Svensk skola har uppenbarligen stora problem och när dessa lärare lämnar boxen att friskolorna är roten till alla problem, så lyfter de viktiga bitar som det skulle kunna gå att åtgärda. Men att friskolorna, det fria skolvalet eller friskolesystemet skulle vara orsaken till enskilda kommunala skolors problem, det köper jag inte. Det är också viktigt att komma ihåg att 85 procent av alla grundskoleelever går i en kommunal skola. 15 procent går i en friskola.
När jag själv gick i skolan så fick jag inte ens börja årskurs ett med min bästis från lekis. Vi bodde inom olika delar av staden och det var strikt uppdelat efter gata vilken klass man fick börja i. Det gick heller inte att byta skola inom kommunen och de få privatskolor som fanns kostade pengar i form av en terminsavgift, som få hade råd med. Så såg det ut på 70-talet. Idag följer skolpengen eleven och det går att byta skola inom kommunen, eller välja en skola i en annan kommun. Du får byta klass. Det går att ställa sig i kö till en friskola, men du är inte garanterad en plats – kötid gäller. Nej, det är inte millimeterrättvisa i det system vi har idag, helt enkelt för att det är omöjligt att uppnå. Men det är så mycket bättre än hur det var på 70-talet.
Just nu känns det som vi är så långt ifrån en sansad skoldebatt som det bara går. Jag tycker det är synd, för jag ser så många problem jag skulle vilja lyfta, vända och vrida på, diskutera med människor som har mängder med olika infallsvinklar, för att sedan fundera över lösningar.
